Jag lämnar gravkylan bakom mig och kliver in på ett hotell på Östermalm – ett sådant där receptionisten ser skeptiskt på en men bjuder på kaffet. En kvart senare anländer Åsa Maria Kraft med resväskor. Hon är i Stockholm för ett möte med Kulturrådet, där hon just nu sitter som vikarie.
Vi börjar med att tala om den komplexa relationen mellan poesi och politik. I Bevis (2005) behandlade Kraft Irakkriget och i Permafrostens avtagande (2007) stod klimatfrågan i fokus för hennes lyriska borrande i språk och värld.
Politisk poet vill hon dock inte kalla sig.
– Nä, jag ser mig som poet först. Dikt handlar om hur man ska förhålla sig till livet och i det finns politiska frågor. Men skönlitteraturen är grunden för det jag håller på med, annars vore det ju bättre att bli politiskt aktiv på riktigt.
Hon är långt ifrån ensam om att ha ägnat sig åt politisk poesi under 00-talet. Decenniet fick se en radikal vändning på bred front – från poetry slam-rörelsens extroverta svador till esoteriska ordknådares maniska underminering av språkets egna maktstrukturer.
– Författare blir mer politiska under vissa perioder, konstaterar Kraft.
Varför har vi haft en sådan period nu?
– Dels därför att kapitalismen har gått in i en fas där den blivit mer synlig i samhället. Förut var den inte helt dominerande överallt i livet, och då ser man kanske också tydligare orättvisorna i den. Dels så har det att göra med den snabba spridningen av information.
Hon verkar dock skeptisk inför den numera etablerade, postmodernistiskt präglade ambitionen att genom en språklig upplösning och decentralisering skriva ”antihierarkisk dikt”.
– Det är ju inte så att bryta upp syntaxen nödvändigtvis gör mig mindre hierarkisk.
Inte dikten heller?
– Inte dikten heller. Den har ju sina traditioner. När man stoppar in den i en bok så måste man förhålla sig till det, till helheten i sig. Och att säga då att inuti i den är jag icke-hierarkisk blir lite för enkelt tycker jag.
Den nya boken, Självpornografi. Akt 1, skiljer i första ögonkastet ut sig från de två föregående. Storpolitikens arena har krympt ihop till en privat sfär: en kärlekshistoria. Fast utan tendens är inte boken. Snart upptäcker man att de personliga pronomina ”han” och ”hon” här har smält samman till ”hen”.
– Men jag är inte så intresserad av frågan om vi ska använda ”hen” i olika sammanhang i samhället eller inte. Jag ville undersöka vad som händer om man stoppar in ”hen” i den här som jag tyckte ganska klassiska kärlekshistorien mellan en manlig man och en kvinnlig kvinna.
Så vad hände?
– Det blev något slags upplösning av karaktärerna. Upplösning och förväxling, ibland vet man inte vem som avses. Och det blev något märkligt utopiskt, som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.
Exakt vad hon menar med det utopiska förblir oklart – Kraft är inte någon som vräker ur sig ord och hoppas att några av dem råkar träffa rätt. Hon formulerar sig långsamt, upptäcker hon att hon inte kan uttrycka det hon vill så tystnar hon.
Senare under samtalet kommer kanske ändå en ledtråd.
– Som författare kan man ju bara visa upp eller protestera, inte utföra något politiskt. Så ibland kan man tycka att det här med att vara politisk i poesin är lite narcissistiskt: ”Nu lättar jag mitt dåliga samvete genom att skriva en antikrigsdikt.” När jag med Bevis gjorde det själv så kände jag det inte så, då upplevde jag det som nödvändigt. Men efteråt ...