”Sysslolöshet är ursprunget till all psykologi”. Citatet, som kommer från Nietzsche, utgör motto i den bok jag återvänt till ett antal gånger under den gångna hösten. ”Brunnsgästen” (1925) är knappast Hermann Hesses mest berömda bok. Snarare är det en typisk mellanbok, skriven i glappet mellan de kultförklarade och betydligt kändare romanerna ”Siddhartha” och ”Stäppvargen”. Personligen har jag dock alltid hållit ”Brunnsgästen” som en av Hesses finaste texter; den bok där hans psykoanalytiskt präglade livsfilosofi, inspirerad av såväl indisk vishetslitteratur som klassisk kristendom, får sin allra tydligaste gestaltning.
I ”Brunnsgästen” berättar Hesse om en vistelse på ett kurhotell i Baden, där han spenderar några veckor för att lindra sin alltmer plågsamma gikt. Hesse får här tillfälle att vårda såväl sina själsliga som kroppsliga åkommor. Texten formar sig till en meditations- och bekännelseskrift, där författaren lider och kämpar sig fram till den allra djupaste av psykologiska insikter: ”Du ska älska din nästa såsom dig själv”.
Att det är på just en kurort som Hesses inre resa äger rum är knappast överraskande. Många författare har genom tiderna gjort denna säregna sjukdomsmiljö till litterär spelplats. Kurortsromanen är rent av något av en egen liten genre. Så sent som 2011 återupplivades den med Anneli Jordahls läsvärda ”Augustenbad en sommar”. Man brukar i allmänhet säga att det är närheten till döden som gör kurorten till en så attraktiv spelplats, samt skapar den förhöjda livskänsla som kurortsromanen ofta präglas av. Hesse tycks dock mena att det snarare är sysslolösheten, och den pyskologiska och andliga introspektion som följer av den, som skapar den där särskilda kurortsstämningen.
Det odiskutabla mästerverket i kurortsgenren är givetvis Thomas Manns ”Bergtagen”, som gavs ut bara året innan Hesses ”Brunnsgästen”. ”Bergtagen” är till omfång och ambitionsnivå betydligt anspråksfullare än Hesses lilla tankebok. En väldig roman, där dock nästan ingenting händer. Den handlar om den unge Hans Castorp som kommer till sanatoriet Berghof för att hälsa på sin kusin. De tre veckor han tänkt stanna förvandlas, när han själv visar sig vara sjuk, till sju år. Vilket han dock inte har särskilt mycket emot. Thomas Manns (för såväl tidens tankar som sanatoriets sjukdomar) mottagliga huvudperson trivs i den sävliga kurortsmiljön. Här förälskar han sig i den sköna fru Chauchat, lyssnar till de lärda tvisterna mellan humanisten Settembrini och radikalen Naphta, förkovrar och bildar sig. Kort sagt, han mognar. Och förutsättningen för denna mognadsprocess är sysslolösheten.
Kanske har dessa två kurortsböcker från 1920-talet något att lära även oss stressade samtidsmänniskor. Något om sysslolöshetens och vilans värde. Vi lever ju i en tid som hyllar det aktiva; framåtandan och initiativförmågan. Arbete är närmast något heligt. Den enda verkligt levande politiska visionen stavas full sysselsättning. Till och med de så efterlängtade semesterveckorna fylls allt som oftast med en rad aktiviteter. Att göra absolut ingenting, att hänge sig åt sysslolösheten, är snudd på skamligt.
Men precis lika viktigt som arbetet är för självförtroendet och känslan av samhällelig delaktighet, lika viktig är vilan och sysslolösheten för den mentala och andliga utvecklingen. För precis som författaren och pastorn Tomas Sjödin skriver i sin nya och uppmärksammade bok ”Det händer när du vilar”, så är vila inte detsamma som total passivitet. I själva verket är vilan en aktiv och skapande handling. Kanske borde vi återuppliva det lite ålderdomliga uttrycket rekreation igen. Rekreation betyder ju bokstavligen detsamma som nyskapelse. Kanske är det helt enkelt när vi vilar, när vi låter sysslolösheten råda, som vi skapar oss själva på nytt.