En galen Jack Nicholson med en yxa i handen är en sak, men ett av de allra läskigaste inslagen i kultskräckisen The Shining är de två tysta flickorna i ljusblåa klänningar – tvillingar. Bara genom att vara två exakt likadana sätter de skräck i både pojken i filmen och betraktaren. Tvillingar har en symbolisk särställning i kulturella uttryck.
I Curtis Sittenfelds senaste roman Sisterland (ej översatt till svenska ännu) står ett tvillingpar och deras nära, men besvärliga relation i centrum. Födda med en synsk gåva låter Sittenfeld sina tvillingar bli en del av den mytologiska berättelse som omgärdar den här sortens syskonskap. Men Sittenfeld lyckas också – trots att hennes roman har ett explicit övernaturligt tema – visa på ”normaliteten” i tvillingskapet, på hur förhållandet mellan systrarna är vingligt samtidigt som det besitter livslång styrka.
Tvillingskapet börjar i absolut symbios. Det vet jag eftersom jag har egna tvillingar hemma; som spädbarn skrek mina döttrar ofta en i taget, som om två skrik vore överflödigt. Som om de vore samma varelse, samma kropp. Med tiden upphör förstås det där, och kanske har det att göra med att mina flickor är tvåäggstvillingar och därför inte det minsta identiska, men jag tänker inte längre särskilt mycket på att de är just tvillingar. Det enda egentligen som utmärker deras tvillingskap är den absoluta lojaliteten med varandra, som förälder till tvillingar kommer man alltid i andra hand.
I kulturen finns däremot ofta något fatalt över tvillingskapet – det går att spara tillbaka ända till myten om Romulus och Remus. Det är som om denna smått ogripbara symbios och identiskhet måste mynna ut i antingen freakshow (som de dansande eviga ungkarlstwinsen i Ally McBeal) eller tragedi (som i Peter Pohls fina ungdomsroman Jag saknar dig, jag saknar dig).
Det är inte lätt att hitta tvillingskildringar där båda får leva och ha hälsan och vara lagom självständiga i förhållande till varandra; det enda exempel jag kan komma på är Jessica och´Elizabeth Wakefield i B Wahlströms ungdomsserie – och det ska gudarna veta att det finns andra problem med dessa perfekta, blonda och grönögda systrar som gör att jag kanske inte sätter dem i händerna på mina döttrar det första jag gör när de vill läsa böcker om ”sig själva”.
Med Sisterland däremot, kommer jag inte att tveka. I Sittenfelds skildring av systrarna Kate och Violet tillåts de vara individer, utan att författaren missar att åskådliggöra deras särskildhet som tvillingar. Medan Violet omfamnar sina clairvoyanta förmågor, gör Kate allt hon kan för att trycka ner sina och leva ett normalt (familje)liv.
Men hur många kontroverser och meningsskiljaktigheter de än går igenom, råder där ingen tvekan om den ena alltid kommer först i den andras liv. Finns det något jag önskar för mina döttrar, så är det att böljandet mellan närhet och frigörelse, det som nu börjar bli synligt, mynnar ut i något där de liknar Sittenfelds systrar: självständiga, men alltid varandras viktigaste människa.