Det finns i alla fall en riktig konstnär kvar: de allvarligaste och hantverksskickligaste konstverk som gjorts i det här landet sedan Bergman och Sven Nykvist slutade filma kommer från en liten gård utanför Veddige i Halland. Där har Roj Friberg sedan fyrtio år tillbaka suddat fram sina drömlikt fotografiska bilder.
Det är märkligt att Friberg, nu 76 år, fortfarande är så okänd (enkätunderlag: 2 personer). Märkligt därför att hans bilder så länge har satt fingret mitt i ett samtida nervcentrum. De är fyllda av den svarta romantik, den förtjusning i förfallande postindustriella miljöer som gått som ett välbekant stråk genom de senaste årtiondenas populärkultur: åldrade stenfasader, dystopiska landskap med ruiner av obegriplig teknologi. Inför hans bilder associerar man genast till H R Giger (schweizisk skräckkonstnär, känd för att ha formgett monstret i Alien). Den svarta valfiskstjärt som sticker ut genom ett fönster i en av Fribergs fasader påminner om serietecknaren Enki Bilal, som gillar att lägga in sådana detaljer i sina framtidsslummiga städer.
Långt innan någon i Sverige hade hört talas om ”urban exploration” (se Jan Jörnmarks fotoböcker om övergivna platser) hade Friberg målat vad det handlar om. Han vandrade redan på 70-talet omkring i ett eget nattlandskap med byggnader tunga av postindustriell mystik, drog fram dem ur mörkret, samtidigt som han alltid lyckades styra undan från den sentimentalitet som genren har lite för nära till.
Friberg svärtar in sina stora pappersark med grafit och suddar sedan fram bilderna ur mörkret med ett eldrivet roterande suddgummi, fångar upp konturer som växt fram slumpmässigt, skrapar och lägger till. Den teknik han utvecklat är perfekt lämpad för att återge strukturer med fotografisk realism. I många av hans bilder är det just strukturerna och mörkret som är huvudsaken. Jag kan få nog av honom, känna mig instängd i en multnande salong där det snart blir svårt att andas, men återvänder och blir lika fascinerad igen.
Vad för slags strukturer? Berg. Men framför allt alla slags förfall. Han kan måla en stenmur så att man ser att den har börjat mjukna av förruttnelse, man skulle kunna köra in fingret någon centimeter, han målar människokroppar vars ruttnande kött har börjat förstenas, åldrad betong, oidentifierbart skräp, tapetmönster av sammetsmjuka mögelfläckar.
Han har tre huvudmotiv: fasader, folkmassor och gamla borgerliga salonger. När han målar sina smutsiga och förfallna fasader, som kunde vara hämtade från ett imaginärt Prag, är han realist på ett sätt som överträffar fotorealismen: här finns inget av det fotorealistiska måleriets irriterande stelhet. Han suggererar fram detaljer i stället för att gneta fram dem, litar på den fläckighet eller grynighet som uppstår av sig själv.
När han målar folkmassor släpper han all realism och drömmer mardrömmar om framvällande mängder av ansikten. Ansikten som grimaserande potatisar, eller utsmetade som på anamorfotiska målningar (något man var förtjust i under barocken: ställ en cylindrisk spegel på en förvrängd del av bilden och du ser en dödskalle). Man kan jämföra med Pilos lyckligtvis ofullbordade Gustaf III:s kröning på Nationalmuseum, där de skisserade åskådarna fyller duken som skuggor, som spöken, som rök. Men också med Francis Bacon: hos båda finns en liknande kombination av det avsiktliga och det utsmetade, men Bacon är i mitt tycke slarvigare, syftar inte till samma intensitet. När han målar salonger är han som tråkigast.
Med tiden har Friberg övergått från svartvitt till färg. Det har hans bilder inte blivit gladare av. Hans färgskala påminner om ett hus som först brunnit, sedan blötts av regnet och börjat surna. När han målar skog finns det ingen friskhet i växtligheten. Solen står lågt, men det är inte höst, det är inte ens försurning, det är skog som drabbats av något som påminner om den numer sönderälskade H P Lovecrafts skräcknovell The colour out of space.
Men vänta nu! Du pratar om fotorealism, men du måste erkänna att du inte kan peka på realismen någonstans om du går närmare. Hur får han bilderna att kännas fotorealistiska när det knappt går att hitta några realistiskt återgivna detaljer?
Jag tror att det till stor del beror på ljuset. I hans bilder finns fotografiets enhetliga ljus: hela scenen badar i samma ljus (en dålig målare färglägger varje föremål för sig, varpå bilden faller sönder). Friberg är suveränt skicklig på detta enhetliga ljus. Att han, om han vill, kan plocka fram en erfaren krokitecknares kunskap om människokroppen gör förstås sitt till.
Och allt detta har målats av en man som under största delen av sitt liv haft ett protesöga. När han var tolv lekte han och några kompisar med spränggranater, berättar Lars Nygren i boken Roj Friberg, och han förlorade sitt vänstra öga i en explosion.
Den 200-sidiga boken, med bilder från 60-talet fram till 2009, är en välkommen ersättare till den sedan länge utgångna 78-sidiga bok om Friberg som kom på Kalejdoskop förlag 1990.
Den som vill upptäcka Friberg bör heller inte missa den sällsynta chansen att se honom i original. Fram till 24 oktober pågår en stor utställning på Edsviks konsthall i Sollentuna med några av hans starkaste verk.