Ingen kan i dag hävda att den fotografiska bilden alltid skulle vara ett pålitligt sanningsvittne. Påståenden som ”bilden ljuger inte” eller ”en bild säger mer än tusen ord” har inte längre någon giltighet.
I dag kan fotografiet ”ljuga” hur mycket som helst; modern teknik möjliggör nästan gränslös manipulation. Och att den fotografiska bilden automatiskt skulle förmedla mer kunskap och information än orden stämmer inte heller. Möjligen kan man säga att bilden ibland kan uttrycka något annat än orden.
Inte ens den renodlade dokumentärfotografin som den når oss i dag, ofta via mobilkameror och annan tillgänglig teknik, bör okritiskt betraktas som ”sann”. Utan tydlig avsändare och en begriplig kontext blir bilden, ryckt ur sitt sammanhang, inte nödvändigtvis helt tillförlitlig.
I dagens konst har den moderna fotografiska tekniken däremot blivit mycket använd. Två aktuella konstutställningar med fotobaserade bilder illustrerar detta.
På Fotografiska i Stockholm visas denna vår en omfattande utställning av en av den unga konstens ”stjärnor”, Helena Blomqvist (tom 3/6).
Helena Blomqvist arbetar med egenhändigt uppbyggda scenerier som sedan avfotograferas och därefter manipuleras och bearbetas i Photoshop. Med utgångspunkt från ”verkliga” händelser, ofta med politisk eller samhällsanalyserande innebörd, och med den moderna tekniken som redskap blir Blomqvists bilder ett slags ”måleri”. Iscensättningarna och de färdiga bilderna konstrueras med en estetik som känns igen från sagornas och fablernas värld, något som förstärker den distanseffekt som konstnären tycks eftersträva.
Man kan naturligtvis fråga sig vilka vinsterna är med ett sådant förfaringssätt utöver de rent estetiska? Kanske större tillgänglighet och effekt om man går ”omvägen” via sagans berättarteknik? För tveklöst är det så att Helena Blomqvists mörka sagor berättar om vår egen tids verklighet med ämnen som krig, våld, utslagning, ojämlikhet, åldrande och död.
Det är genomgående flickor (och kvinnor) som är aktörer i Helena Blomqvists värld, där också djuren har framträdande roller. Särskilt en serie där kvinnor uppträder två och två i vanligtvis manliga situationer befäster den feministiska tonen i hennes verk.
Hoten mot de ofta idylliserade scenerierna består i flera bilder av flygplan som ser ut att störta ner bland hus, människor och djur. Men hoten kan också gestaltas som tätnande dimmor, där några knappt urskiljbara figurer tycks uppslukade och på väg att försvinna.
Ingenting är så enkelt som det till en början kan tyckas vara i Blomqvists nästan kitschigt vackra iscensättningar.
Konstnären Ann Eringstam arbetar med ett liknande koncept i sin till omfånget betydligt blygsammare utställning på Eskilstuna konstmuseum (tom 13/5). I hennes med arrangerade foton iscensatta värld är flickan/kvinnan, oftast klädd i oskuldfull t ljusblå klänning, sökande ett ”underland”. Liksom Blomqvist arbetar Eringstam med drömska dimmor och hemlighetsfulla landskap i sina berättelser, som ofta även de har drag av saga eller myt.
Tillvarons kyla får en direkt och mycket träffande form genom att flickorna placeras i öde islandskap. I tidigare bildsviter har konstnären mer explicit arbetat med ett sagoliknande koncept när hon avfotograferat idylliserade familjebilder som ligger den romantiska populärkulturens schabloner nära.
Båda konstnärernas fotografiska ”lögner” formulerar i stället för dokumenterande påståenden ett annan slags ”sanning” som de lyckas åstadkomma genom manipulation och bearbetning av konstruerade verkligheter.
Jag kommer osökt att tänka på Uppsalakonstnären Anna-Karin Brus credo, som onekligen stämmer ganska väl överens med den här delvis nya trenden inom konstfotografin:
”Jag använder mig av fotografiets verklighetskapital för att skapa en värld där jag kan vrida och vända på verkligheten”, skriver Brus.
Anna-Karin Brus åstadkommer denna ”verklighetsvridning” huvudsakligen med måleri och collage, men ofta med den fotografiska bilden som utgångspunkt. Blomqvist och Eringstam går snarast den motsatta vägen. Tillsammans berättar de tre konstnärerna sin version av sagan om den gåtfulla tillvaron.
Kanske är det inte längre meningsfullt att skilja genrerna åt, kanske kan man våga påståendet att några har bytt färgen och penseln mot kameran och Photoshop? Den nya fotokonsten som ett resultat av måleriets alltmer vidgade fält?