Det är ett försvinnande litet, brunt häfte som dimper ner i mitt brevinkast och slår i hallmattan med det lätta ljudet som från en tjock räkning eller ett större vykort. Titeln är Efterlämnade dikter, och författaren en viss Chrysostomos Sculifirmella.
Om redan poetens märkliga namn, som på latin betyder “gyllene mun”, delas av en av de tidigaste kyrkofäderna, berömd för sin vältalighet – reser frågetecken så gör Krister Gustavssons förord det i än högre grad. Där framgår bland annat det ovanliga faktum att Sculifirmella fortsatte att producera böcker sex år efter sin död 2002.
Går man in på förlagets hemsida av nyfikenhet inför hur denna Sculifirmella såg ut så möter man ytterligare ett mysterium: Människan på bilden är slående lik herr Gustavssons själv någonstans i tjugoårsåldern.
Jag meddelar honom upptäckten över en kopp te på ett kafé i centrala Uppsala.
– Det är inte så konstigt egentligen. Min pappa dog 2000, men jag har sett honom här på stan efter det. Jag skojar inte nu. Det finns likadana utseenden, dubbelgångare eller nästan dubbelgångare.
Han svarar utan att röra en min. Och när jag frågar vem Chrysostomos Sculifirmella egentligen var så lägger han ut den orimliga texten med sakligheten hos en samvetsgrann litteraturforskare.
– Sammanfattningsvis kan man väl säga att Sculifirmella var en väldigt flitig författare som aldrig fick särskilt stor uppmärksamhet. Han hörde till medelförfattarnas skrå. Nådde aldrig de stora priserna, men hankade sig fram som stipendiat.
Hm. Han debuterade tidigt, samma år som han föddes...
– Ja, just det. Men jag tror att Mozart debuterade när han var fyra, så det är inte så väldigt stor skillnad. Bara fyra år.
Efterlämnade dikter är en märkvärdig bok av rimmad pessimism, komiska fabler, matrecept och nonsensdikt. Mest frapperande av allt är dock själva verkförteckningen – 57 böcker under lika många år – som med sina tidstypiska titlar perfekt speglar det senaste halvseklets svenska litteraturhistoria: 50-talets romantik, 60-talets politiska uppror, 70-talets kollektivistiska och dokumentära trend, 80-talets postmodernistiska språkfokusering, etcetera.
I förordet hävdar du att Sculifirmella hade “den nödvändiga förmågan att alltid säga just det som läsarna längtade efter och var mogna att höra. Han var med andra ord ett med sin samtid”. Har du själv haft den förmågan?
– Det var en väldigt tuff fråga. Jag vet inte... det vet man först i efterhand. Vissa, som Sculifirmella, är lika samtida som PC Jersild, Per Gunnar Evander och Lars Gustafsson, men når ändå inte samma erkännande.
Skulle en författare i dag likt Sculifirmella tillåtas fortsätta ge ut böcker år efter år utan att någonsin ha nått varken kommersiella framgångar eller de stora priserna?
– Nej, klimatet är helt annorlunda i dag. För några decennier sedan var det ju litterärt kunniga, konstnärliga ledare som drev förlagen. Då kunde man utan att slå igenom stort ändå få hålla på, om det fanns litterär kvalitet i det man skrev. Nu är det kört.
Precis som Sculifirmella är Krister Gustavsson en författare med små upplagor men goda recensioner. Precis som Sculifirmella är han född 1952. Precis som Sculifirmella växte han upp i närheten av Skövde.
– Jo, vi har en del gemensamt. Jag märker i vissa av hans verk att vi har samma ögon, vi har sett samma saker, konstaterar han, fortfarande med samma pokerface.