I dessa dagar när Svenska akademien befinner sig i turbulens och därmed har tappat förtroendet hos många av dess tillskyndare och hos allmänheten, så utkommer en spännande bok om en av akademiens medlemmar, Lars Gyllensten (1921-2006), akademiledamot sedan 1966 och ständig sekreterare mellan åren 1977 och 1986. Boken är skriven av en av litteraturforskningens nestorer i vårt land, professor Thure Stenström, nu 91 år gammal, men still going strong.
I boken ”Den glömde Gyllensten” (Artos & Norma bokförlag, 2018) tecknas bilden av en stridbar kulturpersonlighet, som under årtionden både berikat och utmanat den svenska kulturdebatten. 1946 utgav Gyllensten tillsammans med sin samtida läkarstudent Torgny Greitz diktsamlingen ”Camera Obscura.” Bokens författare var en pseudonym, Jan Wictor, och samlingen tillkom under ett antal sena nätter när de båda medicinstudenterna bestämt sig för att utmana den ”samtida modernismen.” De slog i uppslagsböcker, plockade citat från olika håll och fantiserade ihop den bok som Bonniers förlag sedan utgav. Diktsamlingen blev relativt välvilligt mottagen av den samtida litteraturkritiken, men när falsariet uppdagades var kritiken inte nådig.
Rebellen Lars Gyllensten blev sedan, vid sidan av en framgångsrik medicinsk karriär, en uppburen skönlitterär författare och en mycket respekterad ständig sekreterare i akademien. Under de åren hann han också med att komma på kant med åtskilliga kulturpersonligheter och medledamöter i akademien. Som ständig sekreterare var han en tydlig och utmanande samtidsobservatör. Inlägg i frågor kring miljö, kärnkraft, stadsplanering och orättvisorna i världen kom att prägla hans offentliga liv.
Samtidigt var Gyllensten en solitär, en ensam röst som kom att ropa förgäves under 60- och 70-talets förväntan på modern, samtida och samhällskritisk prosa. Till skillnad från dessa opportunistiska skall fortsatte Gyllensten att i sina romaner bedriva en existentiell utforskning av de mänskliga grundvillkoren och då inte minst dödens ofrånkomlighet.
Utdelandet av nobelpriset i litteratur väckte oftast debatt och särskilt dramatiskt och tragiskt blev det 1974 då Eyvind Johnson och Harry Martinson fick dela priset. Kultursverige rasade mot att akademien hedrat två av sina egna ledamöter. De båda pristagarna tog anfallen mycket hårt, särskilt Martinson. Gyllensten skriver:
”När man ringde honom svarade han som om han befanns på bottnen av ett helvete (…) och mobbningen av honom bröt ner honom och påskyndade hans död. Svårt förvirrad, med konspiratoriska idéer, fördes han in till Karolinska sjukhuset.” Där begick han ”harakiri med en sax - hade skurit sönder sig i buken, med flera meter tunntarm fördärvade.”
Skadorna tog ut sin rätt och Martinson avled efter en tid på sjukhus.
Känd för den breda allmänheten blev Gyllensten, när han tillsammans med Kerstin Ekman valde att lämna Svenska akademien, långt före dagens turbulens. Skälet till avhoppen 1989 handlade om akademiens val att inte stödja den indisk-brittiske författaren Salman Rushdies sak, sedan en dödsdom utfärdats över honom. Akademin valde att inte offentligt ställa sig på Rushdies sida vilket ledde till att Gyllensten och Ekman lämnade sina stolar. Även Verner Aspenström kom att begära sitt utträde.
Gyllensten skriver:
”Akademiens passivitet väckte en offentlig skandal och föranledde skarpa opinionsyttringar mot akademien. Alléns pekoralistiska yttrande gjorde inte saken bättre - ”Man skall inte bete sig som ayatollan har gjort!” Han ville hävda att denna fras vore i hans mun ett mycket starkt fördömande.”
I sin bok ger Gyllensten en rad skilda interiörer från akademins arbete, där motsättningar, konflikter och stridigheter ständigt utspelats.
Thure Stenström ger i sin bok en fyllig beskrivning av Gyllenstens diktarliv, av hans kamp mot och närmast besatthet av dödens ofrånkomlighet. Stenström visar också hur Gyllenstens författarskap ständigt bearbetar människans grundvillkor. Som polemiker går han in i en ständig kamp emot allt vad ideologier och trossystem heter. Han blir ”trolös”, men det är inte hela sanningen. Efter nedbrytandet av alla bilder (ikonoklasi) påbörjas ett försiktigt sökande och trevande efter de bilder som - mot alla odds - skulle kunna bära (ikonoplasi) De bilderna förblir provisorier och måste bottna i en ”oförbindlighet” som aldrig helt låter sig bindas av något. Det handlar om att kastas mellan ”förtvivlan” och ”förtröstan” utan att någonsin kunna vara säker på den frånvarande gudens närvaro och Gyllensten skriver:
- Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom.
Närmare en bekännelse till ”den frånvarande gudens” närvarande frånvaro kommer inte Gyllenstens berättarrörelse, men brottningen med livets existentiella grundvillkor upphör aldrig i hos honom:
- Hur skall människan leva i en situation där hon är dömd att vara skapad och inte Skapare, omgiven av ondska, lidande och död utan möjlighet att komma till insikt om hur den verklig-het som styr henne, är beskaffad?
En möjlig livshållning skymtar i författarskapet, nämligen den ”dubbla paulinska bokföringen” med ursprung i Första Korintierbrevet. Paulus pekar där på två komplementära livshåll-ningar. Gyllensten skriver:
”… dels skall man med all den intensitet och all robust driftighet som man är mäktig verklig-en leva här i världen, gråta, glädja sig, taga hustru och överhuvudtaget verka i ansvar som om man döge att ta ett ansvar - och dels skall man veta att man lever i exil, förvisad och oautentisk och aldrig rätt förverkligad, förvillad och kluven.” Det handlar om att ”leva i världen som om man inte levde i den .” (1 Korintierbrevet 7:31).
Stenströms bok är ett djupt imponerande verk om den ”glömde Gyllensten”. Den bidrar med ytterligare konturer kring personen och författarskapet. Den belyser sidor i Gyllenstens verk som förbisetts och med rätta påpekar Stenström att Gyllenstens livsverk i dagsläget helt kommit i skymundan av annat mer dagsländeartat. Boken är en djupgående analys av hur Gyllensten bearbetar dödens problematik, men den är också ett försök till upprättelse av en författare, tänkare och debattör som outtröttligt engagerade sig i såväl de dagspolitiska som de existentiella frågorna på ett sätt som saknar motstycke i den svenska 1900-talslitteraturen. Stenström inbjuder läsaren till ett äventyr som kan göra att denne ser mer av den i hög grad aktuelle och samtida Gyllensten, istället för den glömde Gyllensten.