MERETE MAZZARELLA: Den erfarna vishetens dilemma

Häromkvällen var vi några damer i mogen ålder som satt och diskuterade åldrandet. En av oss klagade över de förluster åldrandet hade medfört för hennes del: att hon inte längre kunde gå i högklackade skor, att hon inte längre kunde hoppa ner båtar, att hon inte kunde skida slalom. Jag var förvånad för det var förluster som aldrig varit aktuella för mig. För en tid sen kom en dam fram till mig på flygplatsen och sa att hon var syster till en av mina gamla klasskamrater och att jag i deras familj i alla år omtalats som "hon som på gympatimmarna aldrig kom över bocken utan hjälp". Jag har följaktligen aldrig hoppat ner i båtar eller skidat slalom. (Eller gått med högklackade skor för den delen.) Jag har livet igenom skämts över min stora försiktighet men nu slog det mig att min försiktighet ändå innebär den fördelen att det finns förluster som aldrig drabbar mig.

Litet senare var det en annan som sa: "Vet ni vad, ibland slår det mig att det är så oändligt länge sen jag hade riktigt roligt - så där med hela kroppen, som man kunde ha när man var barn och fick gå till nån nöjespark och visste att man hade flera timmar på sig där, att man verkligen skulle få ta för sig av allt som fanns där, bergochdalbanan, framför allt, för jag älskade verkligen bergochdalbanan."
Vi började alla fundera på när vi senast hade roligt. Trevligt har vi gudskelov ofta men roligt med hela kroppen? Som läsaren säkert förstår har jag aldrig saknat nöjesparkens bergochdalbana heller men det slog mig att jag faktiskt kan sakna den eufori som jag en gång i världen kunde uppleva när jag var på fest, sakna den förhöjda livskänslan, den starka här-och-nu känslan. Jag kan också sakna den förväntan jag en gång i världen kunde känna när jag var på väg till en fest.

En bekräftelse på att ens festande förändras med åren gav en språkspalt i Svenska Dagbladet nyligen. Den handlade om ordet "Nachspiel" som i äldre ordböcker definieras som "en uppsluppen efterfest" men i nyare som "En stillsam efterfest". Betydelseförskjutningen måste bero på att alla som använder ordet har blivit gamla.
Så var det en tredje av oss som sa att hon önskar att hon fick sjunga i kör, att hon tycker det skulle vara alldeles underbart att få sjunga tillsammans med andra, att verkligen få sjunga ut. Vi nickade alla ivrigt instämmande, vi föreställde oss alla att just körsång skulle kunna en innebära en utlevelse, att ha roligt med hela kroppen. Och jag som har sysslat en del med kultur och hälsa tillade ivrigt: "Ja, och så visar forskningen att körsång är alldeles utmärkt bra för hälsan."
Problemet är bara att ingen av oss som kan sjunga.

Merete Mazzarella: Den erfarna vishetens dilemma

KRÖNIKA. "Jag har livet igenom skämts över min stora försiktighet men nu slog det mig att min försiktighet ändå innebär att det finns förluster som aldrig drabbar mig", skriver Merete Mazzarella om åldrande.