Det finns en rätt paradoxal utveckling i den svenska medievärlden just nu. Samtidigt som medierna allt mer drar mot en allt tydligare vilja att alltid välja debatt före samtal och där en stark polarisering nästan alltid anses nödvändig för att en diskussion ska betraktas som relevant, så ökar också behovet av att framställa de anställda journalisterna som neutrala och opartiska.
Särskilt knepig är situationen för tillfället för public service-kanalerna, som inte riktigt vet vilket ben de ska stå på. Nyligen fick Soran Ismail under visst buller och bång sluta som programledare i SR:s ”Morgonpasset” eftersom han har varit öppen med sina åsikter om Sverigedemokraterna. Jo, det är valår. Stressen från public service-bolagen när det gäller att inte hamna fel går nästan att ta på. Visa en systemkritisk film av Stefan Jarl? Nja. Spela Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor och vissna liljor”? Skulle inte tro det.
Men vad innebär det egentligen att öppet stå för sina åsikter i en tid som denna? Jag skulle nog säga att en väldigt stor del av journalistkåren dagligen gör just detta på sina privata Facebooksidor eller via sina Twitter-konton. Och här vilar ett dilemma som internetutvecklingen fört med sig: det är ganska svårt att avgöra var den privata sfären slutar och den offentliga tar vid. Gråzonen blir allt större och i denna lägger även journalister numera ut orden om, tja, det mesta.
Det här får två konsekvenser. En är att journalister tenderar att bli rädda för att ”göra fel” (det vill säga tycka saker). Därmed använder de inte sociala medier fullt ut – och missar därför nya sätt att interagera med sin publik och dra nytta av dess kunskaper.
En annan är att den position som den amerikanska journalistprofessorn Jay Rosen kallar ”the view from nowhere” blir allt svårare att upprätthålla. Rosen är numera knuten till Ebay-grundaren Jeff Bezos nya tidningsprojekt och använder begreppet ”the view from nowhere” för en ståndpunkt som inte låtsas vara en ståndpunkt. För att den ska vara möjlig tvingas redaktionerna att alltid låta två ytterligheter komma till tals, medan man från något slags hållningslös mellanposition låter deras ord forma bilden av verkligheten.
Men att skapa underlag för att tycka är faktiskt också att tycka. I alla fall om man inte arbetar efter ett noga uträknat schema, där ALLA åsikter i tur och ordning debatteras och där ingen åsikt debatteras mer än den andra. Och i det läget tror jag ingen vill hamna.