Ola Larsmo: Deklarationen vi alla påverkas av

Det föreställer en äldre dam som håller upp ett stort ark papper. Damen ifråga är före detta presidentfrun Eleanor Roosevelt och pappret är det första trycket till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Året är 1948 och de har just antagits i Paris. Nyss fanns de inte. Nu finns de.

Under bilden ligger en fantastisk historia, som ännu inte berättats i någon storfilm eller roman. Hur Roosevelt, som USA:s FN-delegat, bakom kulisserna spelat ett högt spel kring förhandlingarna om deklarationen och till och med försenat hela processen med flit. Hon hade ett speciellt syfte med sitt intrigerande: att dokumentet skulle förankras långt utanför den västerländska kulturkretsen och de
stater som nyss gått segrande ur andra världskriget. Hon förstod tydligare än många andra att deklarationen skulle kunna spela en avgörande roll för uppbyggnaden av världen efter kriget – men bara om den verkligen hade stöd av alla.

Eleanor Roosevelt är därmed förmodligen en av nittonhundratalets viktigaste politiker. Länge sågs hon som den radikala ”first ladyn” bakom maken Franklin Delano. Men i efterhand har hon framstått som en avgörande drivkraft för det mest progressiva i amerikansk mellankrigspolitik. Få vet kanske hur mycket kraft hon tidigt lade ned på att avskaffa segregationen mellan svarta och vita i USA. Det var hon som 1939 tog initiativet till sångerskan Marian Andersons konsert på trappan till Lincolnmonumentet (Anderson hade som ”svart” nekats att sjunga i en konsertlokal). Det var det ögonblicket som senare upprepades när Martin Luther King 1963 höll sitt berömda ”I have a dream”-tal på samma plats. FBI hade en tjock mapp om presidentfrun.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Så står det, svart på vitt, i en deklaration som också öppet utgår från det faktum att den skrivs några år efter att Förintelselägren stängts. 1948 blir en spärr i tiden, det finns ett före och ett
efter.

Jag tänker ibland att vi är blinda för den omskakande innebörden i ett dokument som detta. Det är i skenet av den demokratiska vision som brinner i texten som flyktingkatastrofen i Medelhavet blir en anklagelse och inte bara en historisk tragedi bland andra. Och det är den demokratiska visionen de fnyser åt, de som avfärdar sådant som ”politisk korrekthet”. Artikel 14: ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.” Utan Eleanor Roosevelts politiska geni hade den kanske inte förankrats så tydligt hos alla, överallt, att de nu också är bundna av den. Fråga dig gärna vad deklarationen betyder för det du själv tar för givet – i dag när du kliver ut på gatan.