"Deckaren är smärtlindrande läsning"

"Om mitt liv har förändrats? Nä, egentligen inte."

Om den som har gått i psykoanalys får frågor om vad åren och timmarna på analyssoffan har inneburit och inte kan komma på något mer konkret än "ingenting särskilt" lär svaret vara bevis på att analysen har varit hyggligt framgångsrik.

Man kan hävda att det samma gäller skönlitteratur.

För naturligtvis förändras man, av läsning och av psykoanalys.

Men det sker i små steg, omöjliga att i efterhand definiera och värdera exakt. Det är framför allt svårt att föreställa sig hur det skulle ha blivit annars, livet och sättet att tänka, utan analysen, utan böckerna.

När det gäller förändring i form av bot av akut elände hjälper dock varken analys eller böcker. Skulle inte heller tro att någon kommer på idén att famla efter tröst i bokhyllan när, exempelvis, en kär och nära vän omkommer i en trafikolycka eller när man på annat sätt invaderas av dödens omutliga plötslighet. 

Det är då skönlitteraturens i vanliga fall pålitliga erbjudanden om nya och nyanserade sätt att tänka blir kontraproduktiva. Huvudet är nämligen redan fullt av outhärdliga tankar som (just då) inte går att överrösta. Dödens närhet har också en annan, sällan formulerad men påtaglig effekt; beskeden om den svåra olyckan eller den livshotande diagnosen tar ifrån oss förmågan att dagdrömma, önsketänka. En förmåga som annars gynnas av och är relaterad till läsning och litteratur.

Om eländet är mindre akut, mindre dödligt men ändå innebär att man invaderas av plågsamma tankar och just då olösliga problem gäller det att söka sig nedåt på den litterära kvalitetsskalan.

Vad jag absolut inte behövt i sådana lägen är den där tankeväckande litteraturen, man orkar helt enkelt inte upptäcka något existentiellt väsentligt eller ens något nytt. Det som fungerar bäst när inte bara tiden, utan också tankarna ska fördrivas är därför sederande och smärtlindrande läsning, valiumböcker och alvedonlitteratur.

Skräp alltså? Njae. Schabloner och fyrkantiga personteckningar går visserligen an, (det kan rentav vara nödvändigt för att undvika överraskningar), men det måste samtidigt vara välskrivet och väl berättat.

Det säkraste är att läsa något man redan läst förut, överraskningar har man alltså för tillfället fått mer än nog av, genom själva krisen. Och ja, jag misstänker förstås att omläsningsmetoden är en vuxenvariant av barnets krav på att höra samma saga, om och om igen.

Vad håller då som vuxensagor i krislägen? En möjlighet att frysa tankeverksamheten är redan sönderlästa flickböcker, för många kvinnor ligger Anna-Lisa Wärnlöfs Pella-böcker och Astrid Lindgrens Kati-serie nära till hands.

Deckare är en annan utväg, de är överblickbara och begränsade som en fotbollsmatch, efter slutsignalen och sista sidan behöver man inte bry sig nämnvärt om det som har hänt i matchen eller handlingen.

Poängen med att läsa om deckare är förstås att inte störas av minsta vem-gjorde-det-spänning, det man absolut inte behöver när man befinner sig på existentiellt gungfly är ytterligare osäkerhet, man tål inte ens den fiktiva.

Agatha Christies produktion och Dorothy Sayers böcker om Lord Peter Wimsey är i det här läget pålitliga val, den obsoleta miljön och klassamhällets stränga hierarki har samma lugnande inverkan som tv-serierna Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey.

Maj Sjöwall & Per Wahlöös polisromaner om Martin Beck och Gunwald Larsson (för att inte tala om Einar Rönn och Fredrik Melander) fungerar också, böckerna kännetecknas av en fantastisk och barmhärtigt bedövande noggrannhet gällande detaljer och bifigurer. Varning dock för Terroristerna, dekalogins sista del, där plakatpolitiseringen gör boken fyrkantig på fel, det vill säga störande, sätt.

I min bokhylla finns även, för särskilt jobbiga lägen, Richard Powells Falska färger och Patrik Quentins Hon var hos mig. Bägge är deckare, den första i puttrig översättning av Torsten Ehrenmark, den andra en bland annat gällande kvinnoporträtten riktigt usel relationsthriller.

Men nej, jag slänger dom inte. Man vet ju aldrig.

Och kanske är det ett slags tröstande kvitto, att dessa i hög grad umbärliga böcker har fått vara kvar, banala och slitna påminnelser om kriserna som man faktiskt överlevt.

Den sortens läsning löser naturligtvis absolut ingenting, men orden har, i stunden, befriat läsaren från plågan att tänka framåt. 

Och även om det verkar osannolikt, mitt i krisen, så närmar sig möjligheten och förmågan att återigen läsa riktig litteratur. Eller varför inte fundera på om det inte är dags att investera i några år på analyssoffan.