”Vart är världen på väg?”
Poliserna är bekymrade i Henning Mankells deckare Mannen som log (1994) – mörkret väller in, ondskan finns mitt ibland oss och vinden viner kall över slätten. Världen är, i Mankells version, utan tvekan på väg åt helvete.
Deckarförfattarna utnämns med jämna mellanrum till vår tids vassaste och djärvaste samhällskritiker. Det sägs att det är i kriminalromanerna, och enbart där, som debatten förs. Enbart där som man vågar ta bladet från munnen och berätta hur det står till i vår ruttna värld, blottlägga vanmakten och förfallet.
Men är det verkligen sant? Bra deckare utspelar sig ofta mitt i samtiden, mitt bland brotten, våldet och rädslorna. I det finns en kritiskt granskande potential. Men att utnämna deckarna till vår tids främsta debattarena är att övervärdera genrens betydelse. Därtill är analysen ofta för grund och förenklad: god står mot ond, svart mot vitt och på slutet brukar det mesta ordna upp sig. Deckarförfattarna synliggör företeelser i vår samtid (maffian, trafficking, prostitution, utseendefixering, narkotikahandeln osv) och använder dem som fond och utgångspunkt för spännande berättelser. Med all rätt! Men innebar det automatiskt samhällskritik?
Om vi backar bandet lite: tanken på deckarnas samhällsomstörtande kraft grundlades sannolikt med Maj Sjöwalls och Per Wahlöös kultstämplade polisromaner från 1960- och 70-talen. Bara att de skrev om polisen och polisens arbete, och inte alltid i positiva ordalag, var banbrytande – och i sin tid en politisk handling. Men främst skrev Sjöwall/Wahlöö rappt och skickligt berättade storys, och jag vågar påstå att det är därför böckerna fortfarande lever.
Framgångsrika deckarförfattare lyfter upp samhällsproblem till ytan, det ska de ha en eloge för. Men främst sysslar de med ett avancerat hantverk, är skickliga berättare och lyckas med dramatikens hjälp suga med sig läsaren till slutet. Hålla spänningen vid liv. I det är våld, brott och mördare på flykt tacksamma ingredienser – vi vill ju så gärna veta vem som gjorde det.
Själv en storkonsument av deckare, låter jag mig nöjas där. Samhällskritiken däremot, den söker jag någon annanstans.