Bandets trummis Mikkey Dee har receptet klart för sig.
– Vi har ett väldigt litet ramverk vi kan jobba inom om det fortfarande ska vara Motörhead. Vi har en svartvit tavla som vi ska färglägga men sedan när vi är klara och du tittar på den ska den fortfarande vara svartvit. Det är det svåraste du kan göra, säger han.
– Motörhead försöker skriva samma låtar fast nya låtar. Många riff kan påminna om någonting där eller någonting där. Vi är så sönderfrästa av musikskriveri att ibland hör man inte hur nära man kommer. Men det blir ju nya låtar av dem ändå. Våra fans älskar det, de vill ju nästan höra samma låt femton gånger på en platta.
Men kritikerna är snabba att påpeka att ni låter likadant som ni alltid har gjort?
– Jag älskar det uttrycket, kritikerna har ingen aning om hur glada vi blir när de säger det. För det är menat som en pik mot oss. Men vi klappar händerna och säger ”Vi lyckades igen, det är helt otroligt!”. Du skulle höra vilka låtar vi skriver ibland, vi kunde lika gärna ge bort dem till Rush eller Dream Theater. Vi är så ute och svävar ibland så du fattar inte. Men vi får inte göra det, vi kan inte det. Vi måste tillbaka till det här lilla ramverket.
Kontinuitet är ett nyckelord för Motörhead och ett bevis på det är att de har jobbat med samma producent i elva år och sex skivor. Herrarna är dock inte rädda för att de ska bli bekväma av att jobba med Cameron Webb.
– Cameron vågar säga vad han tycker. Ett exempel är när Lemmy stått och sjungit en hel dag och i slutet av dagen är Lemmy jätteglad och nöjd. Cameron sitter tyst, till slut tittar han upp och säger ”This really fucking sucks!”. Lemmy får ett hysteriskt anfall ”Vad menar du?” säger han. ”Jag tycker inte det är bra nog, du kan bättre” säger Cameron. Lemmy kastar ett glas i väggen och går hem helt vansinnig. Alla vi andra sitter och undrar ”Vad fan hände där?” Cameron vågar säga sådant.
Mikkey Dee tycker inte heller att Motörhead är rädda för att utvecklas.
– Vi har ändå lyckats sticka in låtar som ”Sacrifice” och ”Tragedy” utan att förstöra Motörheads äkta käftsmäll i svart och vitt med ringavtryck på kinden. Vi lyckas ta det här lilla steget framåt, vi vill inte ta tre eller fem steg. Vi vill bara upp på nästa trappsteg. Vi vill inte stå kvar och vi vill absolut inte gå baklänges.
– När du kollar på simning ibland så ser du det där gula strecket med världsrekordet som går före. Det är jävligt svårt att hålla takt där men vi tillhör fortfarande en av de där tre första simmarna som följer med strecket.
kultur@unt.se