Efter att ha tillbringat lite för mycket tid med att försöka få meteorologer att sjunga i stämmor kände Uppsalaprofilen Staffan Lindberg att det var dags att göra något nytt. Ett samtal till schlagerbröderna Rongedal och sångerskorna Ingela Olson och Jill Nordin – och så var SuperProffsEliten snart ett faktum.
– Det finns inget bättre i livet än att få nya lekkamrater. Vuxna leker inte längre men vi har skapat ett rum där vi kan göra det, säger Staffan Lindberg och ler förnöjt.
– Vi kände inte varandra rent musikaliskt, men det var viktigt att det skulle vara roligt det vi gjorde tillsammans, betonar Magnus Rongedal.
Och därom var det ingen tvekan. Redan vid första träffen ”exploderade” samarbetet, för att inte tala om munsvadan och skratten. Det märks också vid intervjun med kvintetten, som oupphörligt pratar i munnen på varandra och skämtar vid kafébordet. Att de trivs ihop hoppas de blir tydligt även på scenen.
Hur skulle ni beskriva föreställningen?
– Grunden är självfallet a cappellasång, sedan gör vi utflykter åt olika håll både med instrument och i vårt agerande, säger Ingela Olson.
– Vi är heller inte alltid alla på scenen utan gör också mindre nummer för att på så sätt få mer dynamik i konserten, säger Jill Nordin – av gruppens skämtsamt kallad ”tvångsgosplaren”.
Det mesta av materialet har Staffan Lindberg skrivit, förutom just de mindre och mer personliga numren. Konserten kommer att innehålla det mesta. Allt från jazz till pop, schlager, kupletter, ethno till det mer folkloristiska. Samt en smått moderniserad Lasse Eriksson-sång.
– Det kommer att handla en hel del om vårt självcentrerade samhälle, om idoldyrkan, jämställdhet och naturligtvis klimatfrågor, säger Henrik Rongedal och sneglar mot gruppens klimativrare Staffan Lindberg.
Namnet då! Hur kommer det sig att man döper sig till SuperProffsEliten?
– När jag skrattade så mycket att jag blev röd om öronen för att det var så roligt och så samtidigt pinsamt namn, då visste vi att det var rätt, säger Staffan Lindberg.
– Vi ville ge superprofseliten ett ansikte, säger Henrik Rongedal med glimten i ögat.
Slutligen efter en ton på stämgaffeln, till de andra kafégästernas förtjusning, brister gruppen ut i skönsång: ”Glöm inte bort att leva din levnads sista rus”.
Och så vidare. Vilket visar sig, i sann Lindbergs-anda, handla om att inte glömma att sniffa på mjölkpaketet innan man kastar det i returen.