Aleksi ”Aki” Swallow klappar om sitt ena barn samtidigt som han vant lutar sig tillbaka i lädersoffan. Den rödmålade väggen bakom honom täcks till hälften av Olof Palmes svartmålade siluett tillsammans med tre ord: rättvisa, jämlikhet, broderskap.
Aki ser ut att känna sig helt hemma i den mörka källarlokalen i Norsborg, längst ut på den röda tunnelbanelinjen i Stockholm. Och med tanke på att han i princip varje dag kommer hit till den klassiska studion Redline Recordings för att jobba på sitt och Labyrints nya album är det inte speciellt konstigt. Platsen har blivit som ett andra hem för honom. Från studion i rummet bredvid hörs Labyrint-kollegan Dejan ”Dajanko” Milacic spela in en vers. Hans välbekanta röst ackompanjeras av ett hiphopbeat med tydliga reggaeinfluenser – en typisk Labyrint-instrumental.
Framgångarna för den Gottsundabaserade gruppen Labyrint har varit stora de senaste åren. Nominerade till en Grammis, miljontals visningar på Youtube och för Akis del även 120 000 sålda exemplar av superhiten När solen går ner visar att de har blivit stora på riktigt. Numera är de inte ortens favoriter – de är hela Sveriges favoriter. Och en bidragande orsak har varit deras melodiska, reggaeinfluerade sound.
För barndomsvännerna i Labyrint uppstod stilen på sätt och vis av en slump. En naturlig slump.
– Från början körde alla sina egna sololåtar, men på scenen blandade vi alltihop. Jag rappade medan Jacco och Amsie Brown körde sina reggaegrejer. Det blev en skön mix och vi valde att ta det vidare, berättar Aki.
Han förklarar att Uppsala alltid har varit en reggaestad. I Gottsunda frodades genren särskilt mycket.
– Gamla kassettband åkte alltid runt mellan olika personer. Alla lyssnade på reggae hela tiden. Så det blev ganska naturligt en del av vårt sound. Vi har varit jävligt bortskämda med att få världsartister till Uppsala, säger Aki samtidigt som han beklagar sig över att stadens reggaefestival tvingats flytta.
Dajanko, som just avslutat sin vers i studion, håller med.
– I Uppsala har reggaen alltid varit stor. Därför är det egentligen inte så konstigt att vi har influerats starkt av den, och att vi faktiskt behärskar den, säger Dajanko.
Att Uppsala reggaefestival blev platsen för Labyrints första uppträdande är därför inte speciellt konstigt. Aki minns debutspelningen som en av de absolut roligaste de gjort.
– Det var första gången vi alla var samlade på en scen och hade förberett en show. Och det var ju innan vi var speciellt stora.
Labyrint är inte de enda hiphopartister från Uppsala som etablerat sig på den svenska musikscenen. Detsamma gäller Daniel ”Dani-M” Monserrat. Även han med en liknande, reggaeinfluerad stil.
– Jag minns första gången jag hörde Dani sjunga. Jag började direkt tipsa folk om honom, för jag visste att han hade värsta potentialen. Att vi ville lyfta fram honom blev naturligt. Det var som att satsa på en bra häst samtidigt som alla andra hästar var handikappade, säger Aki med ett skratt.
Trots att det är Labyrint och Dani M som hittills slagit igenom störst är de långt ifrån de enda artisterna med reggaeinfluenser i staden.
I sommarsolen på reggaekaféet Irie, bara ett stenkast från det gamla reggaefestivalområdet, sitter veteranerna i den nya gruppen LöstFolk och tar en fika till tonerna av – gissa vad? – reggaemusik. Tobias ”Format” Assiego, Ramón ”Moncho” Monserrat och Robin ”Djoon” Seyfi har alla gjort musik i många år i olika rap- och reggaekonstellationer. Men gruppen är ny och kanske främst känd för den uppmärksammade låten Stoppa renoveringen.
Även LöstFolk har på många sätt anammat den stil som har kommit att bli starkt förknippad med Uppsala. Enligt dem råder det ingen tvekan om saken: Uppsala är en reggaestad. Och staden har fått den stämpeln mycket på grund av en enda person.
– Yared Tekeste! Redan innan han körde i gång reggaefestivalen tog han hit duktiga artister. Han har oerhört stor del i det hela, förklarar Format medan de andra nickar instämmande.
– Och det är klart att det har påverkat hiphoppen. Uppsalas hiphop och reggae är kusiner. Eller snarare syskon, instämmer Djoon.
De tror att festivalen har bidragit mycket till att stadens hiphop låter som den gör i dag. De ser det därför som ett stort misslyckande av Uppsala kommun att ha förlorat festivalen.
– Det är som att missa en straff. Man hade alla möjligheter och förutsättningar i världen att göra mål, men så snubblar man på skosnörena totalt. De verkar inte ha förstått hur viktig den festivalen var för staden, säger Djoon.
Moncho, som är bror till Dani M, drar det hela ett steg längre. Han menar att den typen av reggaeinfluerad hiphop som kanske främst Labyrint och Dani M representerar är det som satt Uppsalas hiphop på kartan.
– När jag träffar folk i exempelvis Göteborg så hör jag ofta om att vi från Uppsala är tunga eftersom vi brukar blanda hiphop och reggae. Och det är klart att inte alla tycker så, men det säger någonting åtminstone, säger Moncho.
Men varför går det så bra för Uppsalas reggaeinspirerade hiphop? Och varför just nu? Kanske är det som Format tror, att det socialt förankrade budskap som ofta präglar reggaemusiken ligger rätt i tiden. Eller så är det som Aki och Dajanko hävdar, att publiken i Uppsala är väldigt krävande. Den fungerar som en kvalitetskontroll: Antingen måste man bli bättre, eller så får man lägga ner.
Masse Salazar, som är en av Sveriges främsta hiphopproducenter och som arbetar tätt med Labyrint, tror att det melodiska soundet också bidrar till att stadens artister går hem i stugor och höghus.
Egentligen finns det inget facit. Kanske är det en kombination av allt detta. Och kanske är det inte så viktigt att sätta en genrestämpel på musiken. Speciellt inte med tanke på att Labyrints senaste singel Gottsunda flirtade med en helt annan genre: rocken.
– Egentligen gör vi bara det som känns roligt. Man behöver inte sätta något namn på det, säger Aki.
Men vad skulle du kalla det här Uppsalasoundet?
– Bra musik, säger Aki.