Han berättar på telefon att chefen Linus Tunström gav honom fria händer i tolkningen, med reservationen: ”Du behöver kanske inte tända eld på en gitarr det första du gör.”
– Nåja, vi får se tänkte jag. Nej, jag har inte tummat någonting på min estetik. Jag har gjort min grej.
Har du lyft fram något särskilt i pjäsen?
– Ja, ensamheten. Människans ensamhet är något som jag ständigt återkommer till i det jag gör. Den är både vacker och sorglig.
Var det något som du var rädd att Elsie Johansson skulle kunna vända sig emot i din tolkning?
– Kanske mitt formspråk, som inte är helt naturalistiskt. Det är avskalat och skralt. Men hon verkar nöjd. Vi kramades, höll i handen och så. Det kändes bra.
Hjärterhus handlar om två kvinnor på sin ålders höst. Det är rätt ovanligt att man ser pjäser om äldre människor, framför allt kvinnor, och deras problematik.
– Ja, och de här är inte några typiskt snälla, menlösa mormorstyper heller. Den ena talar på ett ganska grovt språk. Jag menar, hon använder ord som ”fitta” till exempel. Vi glömmer lätt att de som är 70 år nu, de var unga 1968. Jag vill visa att man inte är borta ur leken bara för att man är över 60.