Tänk dig att du flytt från krig och förföljelser, kanske utan din familj som du inte ens hann ta farväl av. Du kommer till det trygga landet och börjar drömma om en framtid, men får veta att där finns ingen plats för dig. I stället blir du satt på en låst institution – och får inte veta för hur länge.
Det är verkligheten för tusentals asylsökande människor som i dag sitter på svenska förvar. Orsaken kan vara att myndigheter vill försäkra sig om att den asylsökande är tillgänglig för utredning eller ett utvisningsbeslut, och förvarstiden kan vara i upp till ett år. Situationen på Sveriges förvar har kritiserats hårt av både FN:s tortyrkommitté, Amnesty och Justitieombudsmannen. I filmen ”Förvaret”, som får världspremiär på Tempo dokumentärfestival där den även är nominerad till priset Tempo Documentary Award, skildrar Uppsalabördiga regissörerna Anna Persson och Shaon Chakraborty hur det är att leva ett liv där man sällan vet något om morgondagen. "Förvaret" får även biopremiär 10 april.
Det var inte helt enkelt att få tillstånd för filmarbetet, och ”Förvaret” är den första filmen någonsin som visar livet i ett svenskt flyktingförvar.
– Processen med att få ett tillstånd var dock ingenting mot att faktiskt vara på plats och försöka skapa ett förtroende hos de förvarstagna, säger Anna Persson.
De är båda utbildade på Nordens folkhögskola Biskops Arnö, Anna Persson i dokumentärfilm och Shaon Chakraborty i bildjournalistik. Men det var intresset för foto som först förde dem samman i hemstaden Uppsala, där de i tonåren kunde stå i timmar på gågatan och diskutera mörkrumsteknik.
Under utbildningen på Stockholms dramatiska högskola regisserade Anna Persson filmen ”Handläggaren”, där hon följde en ung asylhandläggare på Migrationsverket i Flen. Genom de kontakter hon fick där, kunde hon och Shaon Chakraborty tillbringa en tid på det förvar som låg bredvid.
Från början var det tänkt att Anna Persson skulle filma och Shaon Chakraborty fota under tiden på förvaret. Men ju längre tiden gick desto mer integrerade blev de i filmprojektet, och till slut fungerade de båda som filmens regissörer. Mycket för att kunna stödja varandra i processen att vinna människors förtroende.
De tillbringade flera månader med att filma i förvaret. Efter ett tag var det som att platsen började regissera sig själv, säger de.
– Under arbetet blev det så tydligt hur olika människor i Sverige behandlas i dag. Aina som är med i filmen kunde exempelvis inte träffa sin dotter under hennes graviditet, inte vara med under förlossningen eller få träffa sitt nyfödda barnbarn. Sådant tänker jag på när jag träffar min egen mamma, säger Anna Persson.
I ”Förvaret” spelar två av förvarets anställda, Sophie och Solveig, en stor roll. Deras omtänksamhet om de intagna, som att ta sig tid att sitta ner och prata eller att göra matbordet extra fint, renderar kritik från cheferna som menar att Sophie och Solveig måste uppträda mer ”tjänstemannamässigt”.
– Att jobba på ett förvar gör något med en som person. Dels ska man fungera som ett stöd, dels ha ett ”säkerhetstänk”. Det är nog lätt att stänga av sina egna känslor för att skydda sig mot andras smärta, säger Shaon Chakraborty.
– Det är viktigt att vi vågar ställa oss frågor om mänsklighet istället för att rada upp en mängd avhumaniserade siffror. Förvaren är en konstruktion och en konsekvens av den politik som förs i dag – och det är något som kan förändras, avslutar Anna Persson.