I det ljusa vinkelrummet där dansarna repeterar finns föremål hämtade från omgivningarna runt den gamla byskolan. Några stora runda, stenar vilar på mjuk svart flanell i ett hörn, en gren från alen som föll på gårdsplanen i senaste vinterstormen ligger på ena kortsidan. Utanför kvittrar fåglarna som tokiga och gårdstunet är fullt av knoppar som letar sig upp mot ljuset. Dansarna repeterar på det knaggliga furugolvet med bara fötter.
– Vi föredrar att dansa butoh på buckliga trägolv, så nära naturen som möjligt, säger Su-En.
– När man lever så nära naturen som vi gör här på Haglund skola inser man att all växter, djur och annat som finns här hör samman, som i en familj. Vi hyser kärlek till naturen men inser också att vi alla har ett ansvar för den och alla dess delar.
Butoh har ett japanskt ursprung och kan närmast beskrivas som kroppslig performancekonst. Iki är japanska för liv och Su-En har tillsammans med kompositören Lise-Lotte Norelius, hämtat inspiration till verket från naturens vårliga explosion, då grönskan inte kan hålla sig längre och ”livet trycker ut”. I hennes koreografi möter den japanska estetiken det karga nordiska landskapet.
Förra hösten turnerade hon till svenska småorter med en soloversion av verket, men denna gång har hon gjort en bearbetning och det ska nu framföras av fem dansare, varav en är Su-En själv.
– Vi tillägnar verket klädskaparen och dräktforskaren Viola Germain. Vi gjorde flera samarbeten och hon var min allra första mentor på 1980-talet. Jag saknar Viola så, hon gick bort 2008. Några av de tygrester av grönt sidentyg som finns kvar från vårt samarbete 2007, "Nytt liv", galaföreställningen vid Linnéjubileet i Uppsala, har fått nytt liv i den här föreställningen.
Även de runda stenarna är återanvända från tidigare verk som Su-En har skapat.
– Man kan kalla stenarna konstveteraner vid det här laget. De var bland annat med i "The stone project" med konstaktioner och performanceverk längs gågatan och på Köttinspektionen under en helg 2016.
Föreställningen "Iki" har krävt tre månader av förberedelsearbete. Kostymsömnad , tyginfärgning och tillverkning av scenografin sker i Haglund skola av de medverkande dansarna. Det är en del av Su-Ens filosofi runt de verk hon skapar att dansarna ska vara en del av den skapande processen rent handgripligen. De ska veta hur man handsyr en kostymering och hur scentekniken fungerar.
– De tar sedan in hela processen i sina kroppar, säger Su-En.
Hon berättar också att ljussättaren och numera forskaren Svante W Monie återvänt till kompaniet för att ljussätta föreställningen.
- Jag är glad för det. Ljus är oändligt viktigt för mina föreställningar, säger Su-En.
Ljudet är också viktigt. Lise-Lotte Norelius musik innehåller både ljud från naturen och elektroniska toner.
– Musiken kommer in först i slutet av våra repetitioner, dansarna behöver inte följa någon rytm i sina rörelser utan musiken fungerar mer som ett ljudlandskap, förklarar Su-En.
Det mesta av scenografin är alltså hämtad från den uppländska naturen. Föreställningen avslutas med en "främmande" frukt, ett stort vattenmelonparty där publiken får smaka.
Den 10 april ska "Iki" ha världspremiär på Dansens hus i Stockholm. Ytterligare en föreställning ges där 11 april och sedan åker den på turné till Göteborg och Malmö. I foajén på Dansens hus kan dock en utställning med video och bilder från Su-Ens verksamhet ses till och med 27 april.