”Pennan är en jungfru och tryckpressen en hora.”
Den brittiske hertigen William Cavendishs ord från mitten av 1600-talet ger numera ett kuriöst intryck. Inte bara på grund av "tryckpressen" och den tidstypiska kvinnosynen, utan också för vördnaden inför handskriften. Efter drygt femtusen års tjänstgöring befarar många att den där pennan nu till sist är på väg att fasas ut.
Men det finns dem som går emot den digitala trenden.
Joyce Carol Oates, Quentin Tarantino och Patrick Modiano är några av dem. Romanaktuella Kerstin Ekman, som har talat om lyckan i att stryka, och Neil Gaiman, som ser något oemotståndligt i att "smutsa ned papper", är andra.
Ytterligare ett exempel är Uppsalaförfattaren Fredrik Hardenborg, som tidigare i år kom ut med boken "Ondskan är en blond pojke".
– Det svåraste med att skriva är att hålla ordning på berättelsen, tycker jag. På datorn går det helt enkelt för fort.
Han hatar flow. Om han märker att han skrivandet går av sig självt, tar han paus.
– Genom att skriva för hand gör jag skrivprocessen trögare, så att jag inte halkar in på en massa sidospår som i slutändan tar över allting.
Från att under antiken ha betraktats som ett nödvändigt ont och under medeltiden som blott ett verktyg, blev handskriften på 1800-talet föremål för vördnad. Under romantiken kom den att betraktas som ett autentiskt mänskligt uttryck, kapabel att avslöja viktiga saker om skribentens själsförmögenheter. Edgar Allan Poe var en av dem som noggrant studerade författares underskrifter.
Håkan Nesser, som är aktuell med romanen "Elva dagar i Berlin", skriver sina romaner till sjuttiofem procent för hand. Men det är av högst prosaiska orsaker, intygar han.
– När jag började på 90-talet så fanns det inte laptops. Penna och papper var helt enkelt det mest praktiska, om man ville ha möjlighet att arbeta var som helst och när som helst.
Det fanns också andra vinster. Framför allt tvingar handskriften fram en skrivprocess med många steg.
– Jag måste skriva om gång på gång. Och när jag tror att jag till sist är klar för jag över texten till datorn, bara för att sedan inse att jag måste gå igenom den igen. För varje steg blir den tydligare för mig. Ju fler, desto bättre.
Nog för att handskriften har sina fördelar, men den kan också vara krävande. Förutsättningarna måste därför vara bra. Hardenborg, som bra dagar kan fylla uppåt en femton streckade A4-sidor, bär alltid med sig en liten "fältanteckningsbok". Det han skrivit där för han sedan över till ett stort, fint block med hårda pärmar.
Håkan Nesser är särskilt noggrann med skrivdonet: det flyter bäst med en gelpenna av märket Pilot och med en udd på 0,7 millimeter.
Det är han för övrigt inte ensam om att tycka.
– En gång när gick jag in på Studentbokhandeln i Uppsala för att införskaffa en ny penna, var alla slut. Personalen berättade att Peter Englund precis hade varit inne och köpt upp allihop.
Kanske gömmer det sig ändå något lite romantiskt även bakom Hardenborgs och Nessers val av skrivteknik. Rakt igenom praktiskt verkar det i alla fall inte vara, trots deras inledningsvisa försäkringar.
– Jag gillar att ha en direktkontakt med texten, slinker det ur Hardenborg.
Även Nesser tycks finna ett värde i känslan, i pennans ristande.
– Det är någonting med det här konkreta, att idén man har i huvudet löper ut genom handen och ned på pappret. Det är så basic.
Finns det rent av någonting i Nessers ofta allvarliga berättelser, den ständigt närvarande döden, som uppmuntrar till handskriftens mer fysiska omsorg?
– Ja, jag har inte tänkt på det förut, men kanske... Även om jag inte har ett romantiskt förhållningssätt till skrivandet så är det ändå någonting heligt med det – inte mitt specifikt, utan allt skrivande. Torgny Lindgren har sagt att han skriver stående, iklädd kostym, väst och slips. Han ljuger säkert, men jag förstår vad han menar: Det är ett ansvarsfullt jobb.
När Edgar Allan Poe på 1800-talet djupdök i författarnas underskrifter var grafologin, "konsten" att avläsa personlighet ur handskriven text, redan gammal. Den fick sitt första uttryck på 1500-talet. Och ännu på 1990-talet kunde vissa svenska arbetsgivare kräva handskrivna jobbansökningar, som experter sedan analyserade.
Håkan Nesser är glad över att den praktiken försvunnit.
– Jag skriver skitfult. Det gör alla män, och pojkar med – jag har varit lärare så jag vet. Jag skulle nog inte få ett enda jobb... Förutom som läkare då kanske, de har ju en omvittnat dålig handstil.