De problematiska mobiltelefonerna
KRÖNIKA. Om vi genom mobiltelefonen ständigt är uppkopplad till människor vi känner förvandlas främmande människor till något ovidkommande och skrymmande som vi inte behöver ta hänsyn till, som bara är i vägen för vår framfart, skriver Merete Mazzarella.
Merete Mazzarella
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I samma ögonblick som jag ställer frågan hur jag någon svara: jamen, är inte det här ämnet uttjatat redan? Är det inte självklart att det helt enkelt är störande att behöva lyssna på andra människors samtal, i synnerhet som så många talar alldeles för högt? Och är det inte lika självklart att mobiltelefoner vid det här laget har blivit en del av allas vår vardag?
Medborgerlighet?
Visst, mobiltelefonerna kommer vi inte att göra oss av med, men för egen del har jag redan ett tag har varit övertygad om att det mest problematiska inte är att vi blir störda utan att mobiltelefoner bidragit till att vi inte längre är medborgare, det vill säga att vi inte bara visar allt mindre respekt mot främmande människor i det offentliga rummet utan att vi också känner oss fullkomligt oberoende av dem.
Ett exempel: Jag åkte stadsbuss i Helsingfors när en bekant steg på, livligt pratande i sin mobiltelefon. Hon satte sig strax framför mig så att jag omöjligt kunde undgå att höra samtalet som var ganska intimt: det var, förstod jag snart, ett samtal med hennes terapeut. Vad jag gjorde? Jag flyttade mig nästan krypande några bänkar längre bort för jag insåg att hon skulle blivit djupt generad om hon sett mig och förstått att jag hört henne. Hon skulle ha blivit generad uttryckligen därför att jag kände henne: att vilt främmande människor fick höra allt om hennes aktuella livskris bekom henne uppenbarligen inte.
Det är möjligt att jag har fel men det förekommer mig också att vi har börjat knuffas och skuffas mer - i bussar, på trottoarer, i affärer. Jag frågar mig om inte också det är mobiltelefonernas fel: om vi genom telefonen ständigt är uppkopplad till människor vi känner förvandlas främmande människor till något ovidkommande och skrymmande som vi inte behöver ta hänsyn till, som bara är i vägen för vår framfart. Mobiltelefoner uppmuntrar självupptagenheten.
Det finns en situation som jag upplever ofta eftersom jag ofta är på resande fot, som varje gång gör mig frustrerad och som samtidigt har kommit att framstå som allt mer symbolisk. Det är den situation som uppstår vid ombordstigningen på ett flyg. Det är inte bara det att folk skuffas och knuffas. Det är också det att många står i gången i evig¬heter och inte bara stuvar undan sitt bagage utan också omständligt viker ihop kavajen och rullar ihop halsduken, Och: jo, talar
i mobiltelefon, naturligtvis - det är de sista desperata samtalen före själva flygresans abstinens. De är fullständigt likgiltiga för det faktum att andra ska förbi. Men mera förvånande är att de också verkar fullständigt likgiltiga för det faktum att de bidrar till att försena planet. Vad de har glömt - vad vi alla snart har glömt - är den insikt som varit förutsättningen för medborgerlighet: att en gnutta omtanke om nästan faktiskt kan tjäna ens egna intressen.