De Geer jagar efter nollpunkten

- Jag vill att mina barn som nu är unga vuxna ska veta hur det var. Jag tänker att det blir bortglömt annars, säger han.
Vi sitter på Vete-Katten i Stockholm, ett av Carl Johan De Geers stamställen. På väggen hänger illustrationerna ur hans barnbok Konstapel Katt kräver kakor, som utspelas just här på konditoriet. För Carl Johan De Geer är det viktigt med rutiner och stamställen, uppväxten i en diplomatfamilj med ständiga byten av adress har skapat ett nästan omättligt behov av trygghet.

Kanske är trygghetsbehov inte det första ord man förknippar med Carl Johan De Geer - som i decennier har förknippats med radikala provokationer. Men det motsägelsefulla draget är också ett genomgående tema i den självbiografiska roman som han ger ut i september. I Jakten mot nollpunkten varvar han dråpliga historier ur livet med sina svartaste smärtpunkter.
Han berättar om barndomens flackande mellan olika länder, om sin frånvarande pappa diplomaten, om sin gulliga mormor "nazisten" och om mamman, vars sinnessjukdom ruvar som ett mörkt töcken över hans uppväxt.
- Jag kunde inte skriva om mina föräldrar förrän de var döda. Jag ville skriva om dem, men det gick inte. Jag kunde inte röra händerna. Jag vet inte vad sådant beror på - om det är så enkelt som att man inte vill bli tillrättavisad, eller om det är så att man känner att man skulle förstöra deras liv.

Avsnitten om hans överklassmamma som efter skilsmässan blir sängliggande längre och längre perioder, medan lägenheten fylls av illaluktande sopor, är de svartaste och svåraste i boken. Precis som i resten av boken försöker Carl Johan De Geer diskutera orsak och verkan, men bilden av mamman saknar nästan helt försonande ljus.
- Jag vet att min syster stöttar mig i den här bilden av mamma, som man skulle kunna tycka var extrem. När jag hade visat filmen Med kameran som tröst och frågade henne om jag lämnade ut mamma för mycket svarade hon "Jag tycker du lämnar ut mamma för lite. Det var mycket värre." Hon berättade att hon hade blivit jagad med kniv genom lägenheten, att mamma försökt döda henne.
Att skriva boken har varit en sorts terapi, säger han. Men efteråt minns han knappt vad han skrivit. De lätta, roliga episoderna kan han återberätta, medan de mörkare delarna har förpassats till hjärnans bakre delar.

Och om någon tycker att han ofta broderar ut miljöbeskrivningarna just när det börjar bränna till, har det sin förklaring.
- Jag har en tendens att fly från att berätta, genom att till exempel ingående beskriva gatans arkitektur. För att komma till den jobbiga punkten försöker man med en massa kringgående verksamhet beskriva vad de nyklassicistiska husen på Vanadisvägen har för ljusgröna färger på sina pilastrar.
Det förbittrade förhållandet till den forne vännen och kollegan Håkan Alexandersson har han också beskrivit i en film, liksom sin snälla och omhändertagande mormors förtjusning i nazismen.
- Jag bestämde mig för att göra filmen om min mormor efter Malexandermorden. Jag hade sett Lars Noréns pjäs 7:3 som jag tyckte var oerhört bra och jag blev riktigt charmerad av de här unga internerna. När jag läste om morden förstod jag att de var absoluta psykopater som kunde charmera sin omgivning, men också döda andra människor utan minsta förbarmande.
- Då blev jag chockad, men också chockad över att jag själv aldrig hade tagit itu med mormors nazism.

I några scener i boken skildrar han också sina egna erotiska tillkortakommanden, med världens längsta och plågsammaste förspel och en tragikomisk onaniceremoni som två höjdpunkter.
Jakten mot nollpunkten är på sätt och vis en summering av Carl Johan De Geers liv. Men det är ingalunda en avslutning. Han är i högsta grad aktiv, en spionroman och en barnbok är på gång och nästa år väntar en stor fotoutställning med hans gamla bilder i New York. Men han är inte säker på att han själv kan vara med på vernissagen.
- Det finns en komplikation. Jag anar att jag möjligen inte skulle bli insläppt eftersom jag är straffad för brottet skändande av utländsk statssymbol - den amerikanska flaggan. Just detta aktualiseras hela tiden, varje gång en sådan där säljs på Bukowskis blir det en mindre skandal, säger han.

De Geer jagar efter nollpunkten

I Jakten mot nollpunkten gör Carl Johan De Geer en djupdykning in i sitt eget brokiga liv. Han skriver om sin psykiskt sjuka mamma, sin nazistiska mormor och sina erotiska tillkortakommanden, för sin egen men också för sina barns skull.