Förra året handlade för min del mycket om arbetet med den Raoul Wallenberg-kalender som det redan skrivits en del om här i UNT. Under ett år satt antropologen Brian Palmer, Marie Grefberg från Levande Historia och jag och sorterade fram 365 personer som kunde sägas ha verkat i ”Raoul Wallenbergs anda”. Resultatet blev kalendern, som Radiotetern hakade på – med den originella serien ”Världshistorien” som just nu rullar i SR. Arbetet är färdigt. Men en hel rad funderingar blev kvar.
Brian Palmers forskning handlar om människor som vågat göra riskabla insatser för ”det allmänna bästa” eller för någon annan – utan att använda våld. Det visar sig att de är betydligt fler än man först kan tro, och det verkligt intressanta var att vi bland alla dessa människor kände igen en gemensam hållning. Men en hållning utan namn.
Vad har Gandhi gemensamt med den afghanska feministen Meena Keshwar Kamal, mördad 1987 för sin kamp för kvinnors rätt till utbildning? Eller Martin Luther King med Tina Strobos, som under kriget gömde judiska flyktingar på sin vind – och med läkaren Denis Mukwege, som ständigt hotas till livet för arbetet för våldtagna kvinnor i krigets Kongo-Kinshasa?
Det intressanta är att vi alla egentligen vet det. Hållningen är tydlig och vi känner igen den. Jag brukar fråga människor som kommit i kontakt med Kalendern vad det är vi ser och respekterar och inspireras av hos människorna i den. Naturligtvis ser vi vad vi vill se: liberaler tycker det är liberalism, socialister ser socialism. Kristna ser det bästa i kristendomen. Och så vidare.
Det handlar inte om ”godhet” i någon sötsliskig mening – många av personerna retar gallfeber på folk till den grad att de lever under ständiga hot.
Men den djupt humanistiska och solidariska hållning de visar prov på har ännu inget namn. Den går inte att förklara med en enskild ideologi eller religion. Men det är den impuls som alla våra idéer om demokrati bygger på – att känna igen sig i den andra och erkänna att andras rättigheter är desamma som de jag själv anser mig ha.
Man kan göra tankeexperimentet att man tänker bort de här människorna ur historien – vad skulle hända? Jag fick under arbetets gång alltmer känslan av att utan dessa tusentals kända och okända skulle samhället helt enkelt stanna.
Men de provocerar oss. Tar vi deras utmaning på allvar kan du knappast låta din arbetsplats städas av en underbetald papperslös flykting. Och du kan definitivt inte stillatigande finna dig i att svensk polis stoppar människor på gatan för att de är mörkhåriga och kräver att få se deras pass. De är mycket besvärliga, de där människorna som lever den demokrati du själv anser dig ha en självklar rätt till.
Fotnot: Ola Larsmo skriver söndagskrönika i UNT var fjärde vecka