Vad gör egentligen datorspelsfigurerna när spelhallen har stängt på kvällen? Tänk om Pac-man skulle bli kompis med Sonic? Hur skulle samtalsterapi med spelens hårdingar se ut? Ja, har du någonsin funderat på hur en korsning mellan Tron och Natt på museet skulle se ut så är svaret: Röjar-Ralf.
Här får vi träffa den ständige skurken Ralf, en storvuxen röjare som i sitt spel fått den otacksamma uppgiften att slå sönder det som den pålitlige hjältefixaren Felix alltid lagar. Efter trettio år av samma skit tröttnar Ralf. I en existentiell kris inser han att han vill något annat, upp och bort från sin inrutade och ensamma tillvaro. Ralf bestämmer sig för att lämna sitt spel och tar sig så småningom in i andra, vilket inte är populärt. När han ger sig ut i spelhallens djungel av noggrant programmerade ettor och nollor möts han bara av oförståelse.
Som så ofta är sensmoralen här att man ska tycka om sig själv som man är och acceptera sin lott i livet. Vägen till insikt om samhällets rigiditet blir för Röjar-Ralf den förväntade. Vi bjuds visserligen på ett par skönt otraditionella vänskaper men filmen har svårt att, så att säga, ta sig vidare till nästa nivå i berättandet efter en rätt kittlande och fantasifull inledning.
Röjar-Ralf vill gärna flörta med den vuxna och nostalgiska föräldragenerationen som under 1980- och 90-talen spelade många av tv- och arkadspelen som syns i filmen. Men den har svårt att hitta rätt i tonen. Regissören Rich Moore har ett förflutet som regissör för Futurama och Simpsons men av den finessen märks här inte särskilt mycket. Den genuint varma och helgjutna känsla som Toy story-filmerna har, vars skapare John Lasseter är exekutiv producent här, infinner sig inte heller och filmen saggar rejält i mitten. Även om barn säkert kommer tycka om handlingen, finalen är till exempel ett grandiost Willy Wonka-möter-Super-Mario-kart-äventyr, skjuter den över huvudet på dem i stort sett hela tiden.