När skivbutiken Musikörat på Drottninggatan stängde frågade pojkarna på Uppsala Musikverkstad mig om jag ville fortsätta att driva skivaffären intill dem på Kungsgatan. De hade en ledig lokal och gav mig ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till.
Jag kan ju inget annat än det här, om vi ska vara ärliga. Tänk dig att jag skulle gå till Arbetsförmedlingen och de skulle fråga mig vad jag kan. ’Jag kan skivnumren till båda utgåvorna av Beggars Banquet’. Jo, tjenare.
Jag brukar kalla mig själv för ’ett levande musikwikipedia’. Det var en dam här inne nyss och frågade efter barock. Det fixade sig till slut. Hon fick en skiva med Stockholms barockensemble.
Mitt skivintresse tog rejäl fart någon gång i tolvårsåldern. Då blev jag helsåld på blues och hängde på skivbutiken Rulfs, två dörrar bort från där Örat ligger nu. Två tjejer var anställda där och det var bara när de jobbade i butiken som jag vågade be om att få lyssna på en platta.
Ägaren själv, Rulf alltså, tillhörde den gamla skolan. Han tog på vinylerna med fingrarna och när han flyttade nålen repade han alltid skivorna. Honom ville man inte köpa av.
Jag lyssnade väldigt mycket på Stones på den tiden, förstås. Till och med min mamma tyckte om Mick Jagger, fast av helt andra anledningar. Hon sponsrade mig och mitt intresse.
Väldigt få Uppsalabor var intresserade av blues innan Rolling Stones började spela. Inte ens i USA var blues stort förrän Stones åkte dit för att visa dem hur den skulle göras.
Jag började lira i punkbandet Rävjunk när jag var 15 år. De hade ingen trummis så det var bara för mig att lära mig spela trummor. När vi var förband till Ebba Grön på V-Dala så minns jag att UNT:s recensent Ulf Gustavsson skrev att ’hela bandet var inspirerat, förutom sångaren. Han läste sångtexterna innantill från ett papper’. Inte så punk, direkt (skratt).
Innan jag var med och startade Musikörat så jobbade jag och Per Guldbrandsen på affären Skivbolaget. När Iggy Pops skiva The Idiot och Talikng Heads ”77:a” kom, två höjdarplattor i musikhistorien, då tvingade ägaren oss att skylta med Boney M i stället. Då bestämde vi oss för att det fick vara nog. Vi slutade på Skivbolaget och öppnade eget i stället.
Dåtidens mainstreammusik var helt hopplös. I slutet på 1980-talet kom en till sådan period, innan Nirvana äntligen såg till att Rick Astley och kompani fick byta hotellrum.
Min favoritperiod var nog punkeran. Varje måndag kom en lastbil från Arlanda med de senaste singlarna. Det hände att folk köade utanför butiksdörren och skakade i kroppen av förväntan.
Intresset för skivor har långsamt börjat öka igen på senare år. Inte minst vinyler är på uppgång. Många har varit inne här i butiken för att fråga mig om det, TV 4, studenttidningarna och norska Verdens Gang bland annat. En gång fick UNT mig att sitta nedanför skivdiskarna medan de plåtade mig. Sånt gillar jag inte.
På senare år har skivbolagen också börjat kunna sälja låtar till telefoner för nio spänn styck, eller 14 kronor om det är ”hög prioritet” på dem.
Clarence Clemmons, ”Brucans” saxofonist som gick bort nyligen, du vet; han spelade ju på en låt på Lady Gagas senaste skiva. Därför kan de sälja även den låten som ”high priority”...
Du fattar att det var ett skämt, va?
Jag har många fina skivor här i butiken, såsom världens bästa hårdrocksalbum Kingdom Come med Sir Lord Baltimore från 1970. Jag har också Pingis är toppen med Kjell Johansson och Stellan Bengtsson, Nu tar vi dom med Håkan Södergren och Franks Disco med Frank Andersson. Jag fick en skiva med Yannick Noah också, men den kändes nästan på riktigt så den fick jag slänga. Samma sak var det med Mats Wilander.
I sommar tänkte jag inte ta någon semester. Jag kan inte sätta upp någon sådan skylt på min dörr. Då blir jag av med kunder. Om jag åker härifrån så blir jag ju dessutom tvungen att sitta och lyssna på Spotify och då är ju hela sommaren förstörd.
Nej, jag får hålla öppet helt enkelt.
"Dåtidens mainstreammusik var helt hopplös"
Staffan Bergsten har berättat om påfrestande pösiga poeter och Birgitta Granbacka har lyft fram vikten av kvalitativ barn- och ungdomsteater. Dagens sommarpratare i UNT Kulturs serie är Peter Ericson, skivhandlare i Uppsala med mer än 30 års erfarenhet av branschen. Håll till godo!
Peter Ericson.
Foto: Nina Leijonhufvud
Personfakta
Namn: Peter Ericson
Gör: Driver skivbutiken Örat på Kungsgatan i Uppsala. ”Gatan är värre än Sveavägen i Stockholm. Jag kan aldrig ställa upp dörren på grund av avgaserna”.
Bakgrund: Var en av dem som drev legendariska Musikörat på Drottninggatan i 30 år, innan han öppnade den mindre butiken Örat på Kungsgatan 2008. Har spelat musik i flera band, bland annat trummor i Rävjunk.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!