Den 16 augusti 1977 fyller svarta rubriker världens medier – The King, eller Elvis Aron Presley som han egentligen heter, har gått bort efter en längre tids ohälsa och missbruksproblem. Tio år senare kommer en rapport om att stjärnan siktats på en supermarket i Michigan, och sedan dess har hundratals andra vittnesmål stärkt diverse konspirationsteorier om att Elvis Presley skulle ha fejkat sin egen död och fortfarande är i livet. Samtidigt är han den näst mest säljande soloartisten genom tiderna, och dessutom finns i dag hundratusentals Elvis-imitatörer världen över som gjort det till en konst att efterlikna sin idol in i minsta guldlaméglittrande detalj.
Men vad är det egentligen som får oss att fortsätta lyssna till, fantisera kring och leva oss in i en artist med sin storhetstid för snart ett halvsekel sedan?
Konsertarrangören Kent Wennman, som står bakom lördagens Elviskonsert "Elvis Presley birthday party", har under snart femton års tid hyllat musikern med bland annat återkommande Elvis-kvällar i Parksnäckan. Han ser den seglivade Elvis-vurmen främst som ett kvitto på stjärnans storhet som scenartist.
– Det är svårt att säga att Elvis musik i sig skulle inspirera artister av i dag, till skillnad mot exempelvis The Beatles. Men hans roll som artistikon upphör däremot aldrig att fascinera oss, vilket märks särskilt i rockabillykulturen som har ett starkt fäste i Sverige, säger Kent Wennman.
Han är själv inte särskilt förtjust i den så kallade "look alike"-kulturen anknuten till Elvis Presley, vilken också var en av anledningarna till att Kent Wennman drog igång de så kallade Elvis-kvällarna.
– Jag kände mig besviken på att Elvis inte behandlades med den respekt han var värd. Skulle man göra så mot en artist som exempelvis Johnny Cash – låta en halvfet figur med röst som en grottmänniska gestalta honom? Det finns så otroligt mycket mer i hans musik, säger Kent Wennman.
Skådespelaren Göran Engman, en del av Uppsala stadsteaters fasta ensemble sedan 1993, har utöver skådespelarkarriären även gjort sig ett namn som Elvisuttolkare.
– Jag fastnade för Elvis rätt sent i livet, i samband med att han släppte sin sista liveinspelning. Han var trasig och trött men kämpade på, och när han satt där och sjöng "Unchained melody" och liksom kämpade för livet vid pianot – det var först då jag började lära känna människan Elvis, säger Göran Engman.
Musikaliskt sett är det artistens sjuttiotal som lockat honom mest, med dess jätteorkestrar och storslagna körer.
– Dagens musik präglas av dans och rytm, men på Elvis tid var det istället harmonier som gällde och melodier som gick rätt in i människors hjärtan, säger Göran Engman.
Att Elvis Presleys musik aldrig går ur tiden kan även gruppen Fröken Elvis intyga. Snart kommer de med sin andra fullängdare bestående av Elvis-låtar översatta till svenska, bland annat låten "Benjamin" som är en översättning av artistens favoritlåt "Oh Danny boy" och som också spelades på hans begravning, och under januari turnerar de dessutom flitigt över hela Uppland. Camilla Fritzén, gruppens sångare, pekar på känslan av att komma närmare Elvis Presleys musik när den är på det egna modersmålet.
– Det är som att översättandet i sig ger låtarna en ny dimension och förståelse. Sedan gäller det förstås att hitta texter som redan är av hög kvalitet och som känns aktuella att sjunga för oss i dag. När vi började med att översätta Elvis-låtar trodde vi att vi skulle behöva göra om dem mycket mer än vad som har behövts, men mycket känns lika aktuellt än i dag, säger Camilla Fritzén.
Hon tror att den långlivade vurmen för Elvis Presley till stor del har att göra med hans enkelhet och roll som "mannen av folket".
– Min egen ingångspunkt till Elvis var musiken, men när vi började spela med Fröken Elvis blev jag överraskad av hur stor vurmen för Elvis faktiskt är. Jag tror att det har att göra lite med att han var i grunden var en rätt vanlig kille som väckte folks sympati, säger Camilla Fritzén.
Just Elvis Presleys "vanlighet" är något som även Kent Wennman pekar på som en faktor till ikonens enorma framgång.
– På ett psykologiskt plan var han en rätt otydlig, närapå tom person, vilket gjorde att folk kunde projicera vad de ville på honom. Min egen Elvis är exempelvis väldigt olik den Elvis som exempelvis Christer Sjögren har fokuserat på – man hittar helt enkelt det man vill hitta, säger Kent Wennman.
Fenomenet med Elvis-imitatörer uppkom så tidigt som under femtiotalet, och med åren har festivaler och tävlingar för dessa poppat upp över hela världen. Henrik Åberg, en av Sveriges mest kända Elvistolkare, är en av artisterna på lördagens Elvis-konsert. Han pekar på Elvis Presleys bredd som betydande för hans efterföljande skara av uttolkare.
– Den största anledningen är nog att han under sin korta tid hann täcka så pass många olika musikgenrer, och dessutom spelade in en mängd filmer som gjorde honom själv och musiken känd, säger Henrik Åberg och fortsätter:
– Avgörande var nog också att Elvis blev känd som rebellen som sedan mjuknade, och kom att bli någon som väckte folks sympatier på grund av sitt leverne och mående. Men jag tror nog att alla försöker hitta "sin egen" Elvis när de ska imitera honom, och söker inkludera något från sin egen personlighet.
Kent Wennman håller med angående artistens bredd.
– Om man säger att Elvis lånade från den svarta musiken, har man också fastnat i bilden av att han enbart var en rock'n'roll-kung. Elvis sjöng dessutom både gospel och jazzballader, och gillade även Jussi Björling och country, säger Kent Wennman.
Även om Elvis Presley kom att spela in över sjuhundra låtar under sin karriär, anses det generellt att han enbart var med om att skriva två av dessa själv, nämligen "That's someone you never forget" samt "You´ll be gone" från 1961.
– Elvis var i första hand sångare, inte låtskrivare. Däremot går det att spåra teman i hans musik, som då han skilde sig 1972 och nästan bara kom ut med skilsmässoballader som "Always on my mind", säger Kent Wennman.
– Det finns många som försöker plagiera honom, men det räcker inte – man måste tolka honom. För det finns bara en Elvis, avslutar Göran Engman.