1985 samlade musikern Bob Geldofs artistinitiativ Live Aid popeliten till stöd mot den pågående svältkatastrofen i Etiopien, och samlade under två välgörenhetskonserter in mer än en och en halv miljard kronor. 1986 spelade Björn Afzelius och Mikael Wiehe in en miljon till sandinistregimen i Nicaragua. Och förra året samlade Sveriges Radios artistledda insamling Musikhjälpen in över trettio miljoner kronor.
Vad är det då som får oss att ge lite mer till välgörande ändamål, då det är våra idoler som uppmanar oss att skänka? Erik Hansson, doktorand vid kulturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet och som i sin masteruppsats studerat hur stockholmare reagerar på tiggande EU-migranter, menar att vi i regel skänker mer till omedelbara katastrofer än till fattigdom som pågått under längre tid.
– Katastroflägen som den pågående flyktingkatastrofen byggs så att säga upp till en stor kollektiv händelse, där vi tillsammans kan känna oss goda och hjälpa. När då en kändis uppmanar oss att ge pengar, blir det också som att vi tillsammans med den kändisen gör något gott.
Just insamlingsgalornas tillfälliga karaktär är en avgörande faktor för vår filantropi, enligt Erik Hansson.
– Galor som Live Aid handlar mycket om att samla pengar till ett tillfälle, som sedan försvinner. Det är som att vi bara har en viss mängd emotionell energi och solidaritet, och inte orkar ha den här passionen hela tiden. Det måste helt enkelt gå en tid innan vi kan mobilisera oss igen, och det är förmodligen därför vi inte ser samma slags insamlingsgalor för exempelvis tiggande EU-medborgare.