"Vi lever i paradiset på jorden när det gäller bokkonsumtion", sa förläggaren Dorotea Bromberg på ett seminarium under bokmässan.
Hon menade att böcker är billigare och mer tillgängliga än någonsin.
För oss i publiken, som framför oss på scenen hade fem företrädare för små förlag som ger ut kvalitativ översatt litteratur, blev det också uppenbart vilken mångfald som finns i den svenska bokutgivningen i dag. Sekwa, Astor, Rámus, 2244 och Brombergs bokförlag är dessutom inte ensamma. Det finns ännu fler engagerade, duktiga förläggare runt om i landet som ser till att erbjuda svenska läsare ett spännande och varierat utbud. Tack!
Och i den stunden kunde jag instämma: visst är det något av ett paradis.
Men för en gångs skull inleddes ju bokmässan med en rejäl genomgång av hur det verkligen ligger till. Litteraturutredningen, som presenterades på torsdagen, bekräftade visserligen bilden av ett land där litteraturen mår väldigt bra. Det ges ut massvis av nya böcker. Bokläsandet har minskat sedan nätets intåg, men inte lika mycket som för andra medier. År 2010 läste fortfarande hälften av 9-17-åringarna en bok dagligen.
Så var det ju dock detta med läsfärdigheten. Hur mycket sämre svenska skolbarn har blivit på att läsa, ja förstå enkla texter. Och hur stora skillnader det är mellan olika grupper i samhället. Litteraturutredarna lyfte med rätta fram detta som det stora problemet - och presenterade ett Läslyft för Sverige.
Här på bokmässan är det tydligt att det sedan länge finns en utbredd oro över barns och ungas "läslust" och hur den ska väckas. Frågor om "att skriva så att pojkar vill läsa" och "hur man gör läsningen lustfylld" avhandlas. Dessvärre får det mig att känna lite som inför tandläkaren när jag var barn. Då påpekade välvilliga vuxna att det "inte var farligt" - varpå man direkt kunde misstänka att det faktiskt var det. Varför skulle de annars ens nämna farligheten? Och varför skulle man ta upp "lusten" att läsa om det inte var något onaturligt? Något som liksom tvingas på en?
Mer intressant än att tala om "lust" är det att tala om varför läsning är viktigt. Det gör litteraturutredningen rätt väl. Den tar bland annat upp vikten av att förstå komplexa texter för att kunna delta i det demokratiska samtalet, tillgodogöra sig ny kunskap och ta del av det gemensamma kulturarvet.
Däremot talar utredningen mindre om läsning som ett medel för att förstå och få insikt i andra kulturer. Och här är vi tillbaka i frågan om den översatta litteraturen.
Utredningen konstaterar att den har fått en tydligt försämrad ställning på den svenska bokmarknaden. På 1830-talet var tre av fyra romaner översatta (vilket visserligen också berodde på att man inte arvoderade utländska författare). Under den senare hälften av 1900-talet stod den översatta litteraturen för hälften av bokutgivningen. Men i dag dominerar alltmer de svenska originalen, särskilt om man tittar på de stora förlagen, medlemmarna i Svenska förläggareföreningen. Mer än sju av tio av deras sålda böcker var år 2011 svenska original.
En del av förklaringen tros vara att svenskar läser mer på engelska, samt att Sverige har fått flera bästsäljande författare. Ändå bekymrar det mig att svenska läsare nu helst vill läsa svenskt. Varför då? Och det bekymrar mig att frågan inte i större utsträckning bekymrar litteraturutredningen. När det gäller översatt litteratur verkar den mest intresserad av att svensk litteratur ska nå ut till andra länder. Den "litterära exporten" ska stärkas.
Men för att den svenska litteraturen ska må bra och för att vi läsare ska få nya perspektiv behövs fortsatta vitamininjektioner utifrån. På seminariet om översatt litteratur påpekades bland annat att fastän Sverige har en stor grupp turkiska invandrare, har vi få översättare från turkiska. Hur kommer det sig? Det är, trots de små förlagens fantastiska insatser, en ganska snäv vinkel av världen som vi får se genom den svenska utgivningen i dag.
Inför bilden av de stadigt sjunkande staplarna med antal utgivna översatta titlar hos de stora förlagen tycker jag att paradiset känns onödigt slutet.