Världen är på väg utför - och dess ledare förhandlar med demoner för att rädda sitt eget skinn. Den sorgfrie ungtuppen Dante dras snart in i ett skeende som får konsekvenser också långt utanför de mänskliga dimensionerna. En underjordisk motståndsrörelse kontaktar honom, berättar om hans ursprung (hans föräldrar var en demon och en ängel) och förklarar hans uppdrag. Världens alla problem kanske inte går att lösa med knytnävarna, men har du ett par skjutvapen och ett enormt svärd kan det vara värt att testa med dem.
Ninja Theory börjar få en ganska diger meritlista nu, bestående av spel som alltid lyckats stå ut - men samtidigt inte riktigt nått hela vägen fram i mål. Heavenly Sword och Enslaved var båda ganska stabila actionäventyr där skådespelandet (ofta med hjälp av Gollum-skådisen och performance capture-mästaren Andy Serkis) bjöd på stor underhållning. Den engelska utvecklarstudion har alltid lyckats bra med dialog och skådespel - men lämnat en del att önska när det kommer till kontroll och spelmekanik.
Den nye Dante har genomgått en rejäl förvandling på ytan, och sportar numer en mer eller mindre moderiktig fotbollsspelarfrisyr i stället för helvit page. Han är en långt över gränsen till påfrestande person, men ett ego lika stort som hans festvanor är självdestruktiva. Det hela görs med en stor glimt i ögat, och blinkningarna till seriens historia är många, även om kärleken är ganska hård. Hårt, eller åtminstone svårt, är också vad själva spelet är (även om de trogna fansen till en början tycker annorlunda). Åtminstone om du vill bemästra det. Devil May Cry-serien har alltid lutat sig mot ett gediget och tillfredsställande slagsmålssystem. Så är också fallet här. Spelet premierar kreativitet och variation i våldet, och mängden attacker och vapen som står till ditt förfogande är härligt tilltaget.
En av de mest spännande nyheterna i Devil May Cry är hur föränderlig världen är. Demonerna i Limbo City nöjer sig inte med att använda sina vapen och magier mot dig - passar du dig inte kommer banorna själva sänka dig. Den demoniska tonen blir riktigt lyckad när allting förvrids och vänds mot dig.
Finns det ett problem som sticker ut (faktum är att det inte finns särskilt många) är det möjligen bristen på ett sikte som går att låsa vid en specifik fiende. Det här blir extra störande i trånga utrymmen eller när Dante har flera olika fiender att skjuta på eller försöka dra till sig. I ett spel som annars ger dig en sådan grym grad av kontroll är det ett kardinalfel.
Dantes återupplivade äventyr kommer kanske inte vinna några priser för sitt manus, men i sann Ninja Theory-anda framförs den på ett imponerande sätt - och karaktärsgalleriet är inget annat än en färgsprakande och galen fest. Stilen, galenskapen, skådespelet och kontrollen - Ninja Theory har lyckats fantastiskt bra med DmC.