Danspalatsorkester med Wyman

Det är ganska svårt att föreställa sig att den leende mysfarbror i glasögon som härom kvällen stod på Katalins scen för inte så länge sedan hade rykte om sig att vara Rolling Stones värste flicktjusare. Med kompisbandet Rythm Kings har Bill Wyman på något sätt slutit cirkeln till där det hela startade på Londons bluesklubbar i början på 1960-talet.Hans basspel är ungefär detsamma som på Stones-tiden, diskret och med en märklig tumteknik. Och kanske inte alltid så svängigt, om man ska vara ärlig. Men det är bara undantagsvis han tar huvudrollen i Rythm Kings och bjuder på halvhygglig sång. Mestadels är det andra som får ta uppmärksamheten.Den nio personer starka sättning av gruppen som gästade Uppsala har ett musikaliskt kunnande och en rutin som slår det mesta, med de namnkunniga gitarristerna Albert Lee och Andy Fairweather-Low i spetsen. Därmed inte sagt att detta är en särskilt spännande orkester.Repertoaren i måndags var en salig blandning nostalgigodis från 50- och 60-talen, rythm and blues, rock, gospel och soul, i välkända låtar associerade med artister som Ray Charles, Chuck Berry, Wilson Pickett, Clifton Chenier och många fler. Och detta i framföranden som hade mer showkänsla än genuin nerv, stundtals som ett slags jump-swingblues med ganska jämntjockt sound där de olika soloinsatserna ställdes på rad.Det var mycket publikfrieri, bl a med två blåsare som drog iväg åt rena cirkuskonsterna. Det var mycket fläska på, t ex från gästande soulprofilen Eddie Floyd som gärna ville ta i några snäpp för mycket.Men det fanns också glädjeämnen. Jag tänker främst på gitarristen Albert Lee, vars flyhänta och viga plocksolon blev kvällens behållning för min del. Oj vad bra han spelade! Med sin tunna, crispiga gitarrton fångade han omedelbart lyssnarens intresse. T ex i ett Gene Vincent-nummer där orkestern bantats till knappt hälften. Det hade gärna kunnat vara fler låtar i liten rockabilly-sättning.Också sångerskan Beverly Skeete och gitarristen Andy Farwather-Low hade några fina solostunder när arrangemangen plockades ned, och det blev utrymme för mer nerv i framförandet.Men på det hela dominerade danspalats-känslan, en atmosfär av turistkryssning, denna överkvalificerade coverorkester. Inte särskilt spännande, som sagt.