Danska discomaskar svänger sådär

Daggmasken tillhör de första djur som barn upptäcker och fascineras av. Vem har inte någon gång suttit på huk efter ett sommarregn och nyfiket petat på en slemmig varelse på asfalten?
Ändå undrar jag hur klokt det var av de danska filmmakarna att låta daggmaskar spela huvudrollerna i den här filmen. Maskens långsmala fysionomi är enformig och ganska trist, även om de små gynnarna här har försetts med förmänskligande attribut som stora ögon och frisyrer.

Filmens huvudperson Harry befinner sig längst ned i näringskedjan och mobbas av de mer privilegierade krypen. Harrys mor förväntar sig att han ska satsa på en gråtrist karriär som mellanchef i komposten. Livet hånflinar mot honom.
En gammal vinylplatta från 1970-talet blir Harrys räddning. Han upptäcker diskomusiken, blir beroende av dunket, av den feta basen, av det smittande svänget och av känslan att på dansgolvet kan vem som helst bli en stjärna.

När han sedan startar ett band får grabbarna sköta instrumenten medan den mode- och kändisfokuserade Paris Hilton-kopian Gloria står för sången. Om jag påstår att den här filmen cementerar könsroller så gör jag mig nog skyldig till en underdrift.
Själva historien känns dessutom mest som en oengagerande transportsträcka mellan de mycket medryckande dans- och musiksekvenserna. Danny Saucedo och hans kolleger i popbandet EMD gör hyggliga replikinsatser men de övertygar definitivt mer som sångare än aktörer.

Kanske är det också så den här filmen ska ses, som ett knippe skojiga musikvideor för de yngre, hyfsat datoranimerade men hafsigt sammanvävda med en tunn story.
Det räcker en bit, men inte tillräckligt långt för att göra Disco-Daggarna till något mer än en medioker bioupplevelse.

Danska discomaskar svänger sådär

Daggmasken har getts huvudrollen i denna danska film för de yngre. Men Disco-Daggarna är mer som en hafsigt sammanvävd serie musikvideor med sång av Danny och EMD. Björn Lövenlid roas måttligt.