Dansk skalle fixar serien
"Det har blivit en truism att danskar är bra på tv-serier, och visst är det sant. Men vad har Danmark som inte Sverige har?", undrar Gunnar Carlsson.
Gunnar Carlsson
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ängsligt undrar jag vad det egentligen är för fel på den fagre Adam. Tar han droger och har han ett barn med en av sina tidigare älskarinnor? Och varför kan inte Jakob, Adam eller Mille hjälpa till någon gång i köket? Klarar Jakob och Mille förresten sin smygande kris? Men inte kan väl Sophia överge sin bortskämda familj? Nej, så kan det väl inte gå. Men hur skall familjen lyckas sälja läkarpraktiken och behålla bostaden?
Det är lätt att göra sig lustig med sådana här spörsmål, men det är tvivel och funderingar som lätt smyger sig på de över 800 000 tv-tittare som ser dramat varje vecka. För ni följer väl den danska läkarfamiljen Sommers öden i Fredriksvaerk på norra Själland? Inte? Det är inte för sent att kliva in på mottagningen. Det är som väl är tolv avsnitt kvar.
Detta är nu inte den bästa tv-serie jag sett, men den är god nog. Visst kan den inte jämföras med Dennis Potters mästerverk från 1980-talet eller Twin Peaks för den delen. Inte heller slår Sommer den brittiska serien Livet kan börja eller den svenska godbiten Familjen som säkert en del Uppsalabor minns om inte annat för Bengt Nilssons skickligt plågsamma rolltolkning.
När man summerar handlingen i ett avsnitt av Sommer kan det också låta banalt, närmast som en såpa, men det gäller faktiskt även åtskilliga goda romaner. Om Sommer skall betecknas som en såpa, så är det en kvalitetssåpa. Och vi vet att det är hur det berättas som är det avgörande.
Jag är i varje fall fast på kroken och har något att längta efter dessa griniga marsveckor när det varken är vinter eller vår.
Det har blivit en truism att danskar är bra på tv-serier, och visst är det sant. Men vad har Danmark som inte Sverige har? Sverige har goda regissörer, skådespelare, tekniker och fotografer, men ändå kan det sluta så eländigt som i tv-serien Stormen nyligen. Den avgörande förklaring jag kommer på är att det handlar om manus. Danskarna tar i, har idéer, vågar göra större satsningar (Krönikan!), de kan skriva manus och dialog som kan få en berättelse med även bitvis triviala inslag (medges) att lyfta ur tv-rutan.
Det stora problemet inom svensk film är detsamma: bristen på skarpa manus.