Det är andra gången gillt för Uppsalabon Anders Widmark på Reginateatern, som var där i februari ”och tyckte att det var en trevlig scen helt enkelt”. Tillsammans med musikerkollegerna Johan Lindbom på bas och Peter Bylin på trummor samt sångerskan Zoie Finer kommer han att framföra musik främst från sin senaste skiva ”Horses on the run”, ett album som girar åt det dansanta mer än någonsin. Här har jazzen blandats upp med houseinfluenser, och Anders Widmark utlovar framtida dansremixar av skivans låtar.
– Ju äldre jag blir, desto modernare blir faktiskt musiken. Jag har alltid gillat dansmusikens energi.
De dansanta influenserna har utkristalliserat sig i en egen klubb på Kolingen i Stockholm, som i måndags fick celebert besök av ingen mindre än Carola Häggkvist.
– Hon kommer egentligen inte från en housetradition, men har ändå fått upp ögonen för vad jag gjort och var väldigt entusiastisk över att vara med.
Hur skapas då den Widmarkska musiken?
– För mig, som kommer från en akustisk tradition, så är detta med komponerande ganska traditionellt. Men på senare år har jag även kommit att utgå från ett sound eller beat. Sedan är skapandeprocessen för mig rätt disciplinerad – som småbarnsförälder är det något jag bara måste sätta mig och göra. Musiken blir också bäst då jag inte väntar på inspiration utan bara kör.
Vilka är dina egna musikaliska förebilder?
– Visst lyssnade jag som ung på dåtida populärmusik som Sweet och Black Sabbath. Men min stora kärlek var jazzpianister som Errol Garner. Senare influerades jag också av popmusiker som Elton John och Dalbello, med starka refränger och fokus på låtskapandet. Jag förstod för övrigt rätt sent i livet att mina verser i själva verket var refränger, något ett musikförlag påpekade för mig.
Du har samarbetat med sångerskor som Rebecka Törnqvist, Sara Isaksson och nu senast Zoie Finer. Vad händer med jazzmusiken när man tillför ett element som sång?
– Jag har alltid haft en förkärlek för bra sångröster och karaktärsdrivna sångerskor. Sedan finns det givetvis musik där man inte vill ha sång, där pianot i stället blir rösten. Men även en bra låt framförd på enbart piano kan lätt låta som hissmusik – det gäller att ha fingertoppskänsla. Det där med att skapa stämningar och vad små detaljer kan signalera tänker jag mycket på.