Fem album och elva år efter det stora genombrottet är Daniel Lemma fortfarande bäst förknippad med låten If I used to love you, från soundtracket till Josef Fares komedi Jalla jalla (2000).
Fint så, kan man tycka. If I used to love you är en utmärkt soulpoplåt som ger en varm känsla i hjärtat och som lever kvar i det allmänna medvetandet. Det är inte alla artister förunnat att ha gjort en sådan både älskad och omedelbart igenkännbar låt, många kämpar en hel karriär och kommer aldrig i närheten. Inför nya albumet Telescope säger dock Daniel Lemma att If I used to love you givit upphov till ett stort missförstånd: nämligen att Daniel Lemma skulle vara en soulartist. Hoppsan. Jo, det trodde man ju faktiskt, det är bara att erkänna.
Med Telescope flödande ur högtalarna förstår man förstås vad han menar. Det här är albumet där Daniel Lemma slutligen kommer ut som Sveriges Cat Stevens, bland varma akustiska gitarrer, tassande slagverk och vismelodier som låter Krav-märkta, varsamt framodlade utan onödiga tillsatser. Cat Stevens-parallellen sitter i låtarna, produktionen och sången - lägg Lemmas vackra halvballad Careless bredvid Cat Stevens album Teaser and the Firecat från 1971 så blir det glasklart. Likheten är dock inte negativ på något härmigt sätt, utan faktiskt mer av ett faktum att bli lite glad över. För att verkligen ta ett steg från soulen till folkpoppen kryddas låten End till och med av banjo, spelad av parhästen Henrik Cederblom. Övertydligt? Möjligen, men ganska fint.
Fint är också tempot på Telescope. Det är söndagsmusik, lugn och vaggande, musik man inte nödvändigtvis känner passionerat för, men som man verkligen kan trivas med och som faktiskt kan göra en mulen förmiddag en aning soligare. Denna känsla av trivsel fungerar både som energin i Daniel Lemmas steg och som hans fotboja på samma gång. Ibland kan det ju bli för tryggt, för stillastående, för oengagerande. Samtidigt är han oerhört skicklig på det han gör, en sorts musikmys som är omedelbar och avväpnande. Och på Telescope finns flera låtar på toppen av det han presterat hittills:
Inledande Worries med sin milda stämsång, akustiska gitarrer och ett fotstamp som stödrytm, har en försonande text och en skön känsla av musik som något privat, som rak kommunikation mellan sångare och publik. Det är lätt att svepas bort i en dagdröm om att man får den sjungen för sig på en veranda någonstans, snarare än tillsammans med andra på en stor konsert. Söta Tracks har samma kvalitet, samma kombination av skörhet och enkelhet. Det blir faktiskt en hel del tråkigare i den låt som mest påminner om låtarna från Lemmas tidigare album, den gospelkäcka Somebody’s child.
Men visst är det mycket soul, trots all vispop, gospel och country. Det är förvisso inte samma sorts soul som soulartister brukar göra 2012, utan mer soul på det där grundläggande viset som ibland får ett ”roots”-prefix. Om inte annat så sitter det i Daniel Lemmas röst, det gör det verkligen.