Daniel Lanois går på känsla

Egensinnet är Daniel Lanois främsta kännemärke. Hans låtar följer inte normen för hur rockmusik ska vara uppbyggd och hans show har ingen självklar dramaturgi. Mycket verkar gå på känsla.På Katalin öppnar han med The Maker, en tiominuters hymn tillägnad Skaparen och fortsätter med två andra meditativa spår från tidigt 90-tal. 28 minuter in på konserten har han avverkat tre låtar!När Lanois spelade på Nalen för två år framstod han som en arvtagare till Jimi Hendrix. Hans trio var lika samspelt som ekvilibristisk, inställd på mangel och brötrock av vackraste sort.Här på Katalin är det folkrockaren Lanois som tar plats. Musikerna är unga, skickliga, men tar inga risker. Lanois är trevligheten själv och underhåller med skönt mellansnack. När ett ungt par skymmer sikten för några i publiken erbjuder han det att sitta på scenen. Där sitter killen och tjejen konserten igenom på en förstärkarlåda. Till publikens ovationer spelar kvartetten låtar från Lanois tre första album tämligen troget skivversionerna. Här finns ett knippe fantastiska sånger så varför klaga? Men har man hört Lanois bända och vrida på dem för hitta vägen till utlevelse så låter det förhållandevis snällt på Katalin.Lanois är förstås mest känd som producent till artister som U2, Bob Dylan, The Neville Brothers och Emmylou Harris. Hans egen musik bygger på fransk-kanadensisk folkmusik och blues, kryddad med country, gospel och Louisianarytmer. Han är en lysande gitarrist, men skönast denna kväll är när Lanois sätter sig vid sin lap steel och bygger upp målande, atmosfäriska klanger eller när han som ensamtrubadur tar fram den nakna smärtan i skilsmässosången Jolie Louise.Jag gillar också att han bjuder på mycket nyskrivet. I dessa låtar är han mer fokuserad och gitarrsolona bär längre. Först i avslutande Brother L.A från mästerverket For the beauty of Wynona piskar han och bandet upp den förlösande, extatiska stämning som jag väntat på underhela konserten. Då exploderar Katalin.