Filmen tar avstamp i början av bandets avskedsturné 2012 och varvar bilder från pampiga konserter med privata scener där bandmedlemmarna klagar över ölmagar och matar småbarn med yoghurt. Låt oss snabbspola förbi den delen.
Det hela hettar till halvvägs in i filmen när Axwell säger att han önskade att de andra i bandet hade tagit SHM-projektet mer seriöst. Ingen vågar prata om det men irritationen bubblar under ytan. Flera klipp visar hur bandmedlemmarna sitter tysta och fifflar med sina mobiler - ibland säger någon något utan att få svar.
- När vi har diskuterat det så har det blivit jävligt jobbigt, så vi har sopat det under mattan, säger Axwell.
- Det tär på en, men vill man sätta igång det kriget nu? För det kommer att bli krig, säger Sebastian Ingrosso.
Fram växer bilden av tre vanliga 30-plussare som helt enkelt har växt ifrån varandra och som inte vågar prata om sina problem. Kontrasten mellan euforiska konserter inför 60 000 åskådare och de trötta och irriterade blickarna som bandmedlemmarna ger varandra skapar en nerv i filmen. Tyvärr är transportsträckorna mellan de intressanta delarna alldeles för långa. Däremellan tvingas vi se trion åka gocart, spela tennis och säga grabbiga oneliners som "I wanna fuck this club in the pussy". Då känns avsaknaden av Swedish House Mafia inte så stor.