Hur många gånger kan man uppfinna hjulet? Eller rättare sagt, hur många gånger ska man behöva göra det? Om vi tänker på musikbranschen så har man det lättare där. Vi människor behöver inte många nya beståndsdelar för att uppfatta en låt som ny, trots alla som sköljer över oss, stöpta i så likartade former.
Inom filmbranschen är det lite värre. Vi har vant oss vid att se nya versioner av gamla filmer och genrer, särskilt på senare år då filmtekniken tagit så stora språng framåt. Och det är roligt att se vad man kan göra. Det är bara att titta på kultmonstret Godzilla förr och den senaste filmen. Jag minns tydligt fascinationen då jag såg första ”Jurassic Park” och dinosaurerna såg så äkta ut. Man kan väl säga att om bara pengarna finns så går det att göra vad som helst, rent tekniskt. Där är det bara att skicka in önskelistan på vilka under man vill se. Men så nytt uppfattar man det inte längre. Jag älskar Roy Anderssons filmer, men vem kan säga den grundläggande skillnaden mellan ”Sånger från andra våningen” 2000 och den senaste.
Det är ju en annan sak med själva berättelsen. Där verkar det svårare för filmbolagen och regissörerna att gå vidare. Visst, redan på antiken sade man att det egentligen bara finns ett fåtal grundhistorier. Möjligen var det sju, men jag kan minnas fel. Med allt teknikfokus som varit i filmbranschen med gigantiska produktioner och 3D och liknande är det befriande att se vad man kan göra av en filmupplevelse med bara grundlådan. Se bara Beata Gårdelers film ”Flocken”, recension här intill. Små medel blir till en stark berättelse.
Sedan är det tydligen en ny trend som startat. Det verkar som om att filmbolagen blivit lite rädda. Om de befarar dåliga recensioner kan de hoppa över pressvisningar. Förra veckan var det ”Unfriended” och nu ”American Ultra” som inte recenseras här. Riktigt tråkigt!
Vår ambition på UNT Kultur är ju att skriva om högt som lågt, bra som dåligt.