Det är en vanlig vardagsförmiddag och UNT får kliva in i repetitionspausen för ”Doktor Glas” på Lilla scenen. Mikaela Ramel och Aksel Morisse har tillsammans gjort bearbetningen av Hjalmar Söderbergs roman från 1905.
– Den enda tidigare dramatiseringen som finns är Allan Edwalls. Den har trettio år på nacken och har silats genom både Edwall själv och tiden som gått. Vi tyckte att man var lite rundare i kanterna på 80-talet. I vår dramatisering väjer vi inte för mer köttiga stycken, säger Aksel Morisse.
– Vi har valt en lite tuffare ton, lite mörkare. Men det finns inget med som inte finns i boken och det är fortfarande en monolog, säger Mikaela Ramel.
Romanen är skriven i dagboksform och skildrar en läkares liv i Stockholm några sommarmånader kring förra sekelskiftet. Doktor Glas är deprimerad och ensam, han har aldrig fått vara en kvinna nära. Så får han fru Gregorius som patient och blir förälskad. Doktor Glas längtan efter att utföra en stor handling växer så småningom fram till beslutet att utföra ett mord.
Han för ett inre resonemang om det är rätt att döda för att en annan person ska få det bättre. På sin tid uppfattades romanen som provocerande, men i dag är den en klassiker.
– Hur långt får man egentligen gå för en god sak? Jag är inte för dödsstraff men texten handlar om allas vår rätt till ett eget liv, säger Mikaela Ramel.
– Det är konstnärens uppgift att ta upp frågor som skaver. Den här pjäsen utmanar och det är inga frågeställningar man blir färdig med efter föreställningens slut, menar Aksel Morisse
Textmassan är massiv och doktor Glas är en komplex figur. Aksel Morisse berättar att han inleder varje repetition med att jobba med texten med hjälp av sufflösen i två timmar. Därefter kan Mikaela Ramel och han arbeta vidare med rollfigurens bottnar och scenerier.
Som skådespelare har de arbetat tillsammans i många av Uppsala stadsteaters föreställningar, men nu är det första gången som Aksel Morisse regisseras av Mikaela Ramel. De är överens om att det inte är några problem när de är så trygga med varandra som de är.
– Det är speciellt att göra monologer. Efter ett tag är det som att själva rummet andas och publiken blir medspelare. Det är roligt att jobba med det, säger Aksel Morisse.
– Som regissör kan man arbeta på olika vis. Jag ser det som att en berättelse ska berättas på bästa sätt och försöker hjälpa skådespelaren fram till att göra det, säger Mikaela Ramel.