Dags för den tyska litteraturen
I FRILÄGE. Det må vara att det är den anglosaxiska litteraturen som översätts mest till svenska. Den allra intressantaste litteraturen i Europa för närvarande skrivs ändå i Tyskland, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det främsta tyska exemplet är kanske Jenny Erpenbeck. Men många andra författare har också tagit plats på den litterära arenan under senare år. Några av dem är Hans-Ulrich Treichel, Bernhard Schlink, Judith Herrmann, Tanja Dückers, Ingo Schulze, Thomas Brussig, Marcel Beyer, Karen Duve och Daniel Kehlmann. För att inte tala om Juli Zeh, den mest begåvade av dem alla, vars roman Leklust kom ut i svensk översättning i fjol höstas. Den är min i särklass största läsupplevelse på den här sidan sekelskiftet 2 000. Här finns mänsklig erfarenhet, intellektuell klarsyn och formuleringsförmåga som man möter bara vid sällsynt benådade tillfällen. Det är få böcker jag lika mycket skulle vilja se i ett pocketutförande, så att den vann stor spridning.
De litterära relationerna mellan Tyskland och Sverige var temat för en sammankomst i tisdags hos Goethe-Institut vid Bryggargatan i Stockholm. Det går bra för svensk litteratur just nu i Tyskland. Men trafiken är inte lika intensiv åt det motsatta hållet. Vad det nu kan bero på. Att det blev just obalansen som gav upphov till de intressantaste frågorna, var därför helt i sin ordning, när de litteraturkännare kom till tals som institutets chef Berthold Franke bjudit in. Thomas von Vegesack, en gång bitr kulturredaktör på Stockholms-Tidningen och sedan förläggare hos Norstedts, började med Nobelpristagaren Nelly Sachs, som kom till Sverige i maj 1940 och i nåder fick stanna. Hon blev en viktig förmedlare av främst poesi åt bägge hållen. Svensk litteratur hade annars varit stor i Tyskland både decennierna kring förra sekelskiftet och under mellankrigstiden. Sverige hade inte skrivit under Bernkonventionen och därför behövde man inte betala några licenser. Dessutom förbjöd Hitler all översättning av fransk och engelsk litteratur. De nordiska böckerna fick ersätta, både på litterära meriter och som underhållning. Selma Lagerlöf hörde till dem som hade stora upplagor, även om hon ansågs politiskt obekväm av nazisterna.
Gudrun Hebel, litterär agent, svenskkunnig och med Berlin som operationsbas, berättade om hur alla tyska förlag till en början tackat nej till Marianne Fredriksson. När hon väl fanns på plats sålde första boken, Anna, Hanna och Johanna, i en miljon exemplar. Det vore en idealsituation, menade Gudrun Hebel, om på motsvarande sätt någon tysk författare kunde bli en bästsäljare och därigenom skapa intresse för och dra med sig andra. Thomas von Vegesack var inte lika inställd på säljkravet. Siffror säger ingenting om en boks värde, menade han. Det gäller i stället att ha tålamod och ett långsiktigt program för verksamheten. Vi har en grupp översättare av hög klass. Men en inte försumbar faktor är utvecklingen på tidningarnas kultursidor. Där är gränsdragningen på väg att upphöra mellan sådant som oroar och det som roar. Det gör kommunikationen svårare.
Det blev också en fråga för Karl-Otto Bonnier, gediget meriterad förläggare på det förlag som i höst ger ut Daniel Kehlmanns mästerliga Världens mått (Die Vermessung der Welt) i svensk språkdräkt. De anglosaxiska författarna är professionella på att skriva lättlästa underhållningsromaner. Det litterärt värdefulla finns dock på annat håll och att lyfta fram detta när böckerna ges ut i översättning är en viktig uppgift för tidningarna, sade han. Även Internet, de traditionella boklådorna, antikvariaten, de fria bokpriserna och översättarstödet fick sin beskärda del av uppmärksamheten denna ljusa majkväll. Bestsellerismen i all ära. Men av publikuppslutningen att döma, kan vi vänta oss en riktig boom för den tyska litteraturen på svenska framöver.