Dags att släppa in flatorna

KRÖNIKA. Två av höstens biofilmer visar att det lilla ordet hen behövs. Men ännu så länge är homosexuella kvinnor frånvarande från biodukarna, skriver Kjell Vowles.

Kjell Vowles

Kjell Vowles

Foto:

Kultur och Nöje2012-11-01 07:13
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Debatten om det lilla men betydelsefulla ordet hen väcker fortfarande känslor. Ordet är kanske inte än så länge allmänt accepterat, men två av höstens biofilmer visar att det behövs.
Ester Martin Bergsmarks intima dokumentär Pojktanten handlar om "att vara mer än kvinna eller man". Den är ett långfinger mot rådande könsnormer. Filmen skildrar en omvälvande process hos regissören, som slutar i att hen konstaterar att "jag vill vara tydlig med att jag inte vet vem jag är och att det är lugnt".

Xavier Dolans Lawrence Anyways blir nästan en logisk fortsättning på Pojktanten. Här lyfts det personliga upp och blir allmänt. När Lawrence bestämmer sig för att byta kön skildrar Dolan samhällets reaktioner. Hur ser vi som fortfarande ser världen som befolkad av endast män och kvinnor på könsbytet? Om Lawrence blir kvinna, vad blir hens flickvän då?

Även om det finns gott om komedier av typen "heterosexuell man klär ut sig till kvinna", så är transpersonerna fortfarande relativt osynliga. Därför är det uppfriskande med två filmer som går sin egen, oupptäckta väg mittemellan han och hon. Två filmer som är ärliga och utmanande, och fungerar som ett slags avantgarde. Det behövs filmer som sparkar in dörrar.

När Kenneth Anger släppte den homoerotiska, surrealistiska Fireworks 1948 arresterades han och anklagades för obscenitet. Homosexualitet var fortfarande olagligt i Kalifornien, och Angers film var en arg ungdomsrevolt. Några år senare hade Jean Genets Un chant d’amour premiär, om homosexualitet bland fångar i ett fängelse.

Anger och Genet var just det avantgarde som visade vägen. Men det dröjde länge innan homosexuell kärlek visades som något som hade med mer än sex att göra. I filmer som My Own Private Idaho och ännu mera i Milk var Gus van Sant en av de första som visade förälskade män som kelar och pussar.

Regissören Andrew Haigh skildrar kanske det manliga kärleksparet bättre än någon annan i årets suveräna diksbänksdrama Weekend- om två bögar som faller platt för varandra i vardagsgråa Nottingham. Haigh lyckas på grund av att han sätter just kärleken i centrum, och genom den skildras homosexualiteten.

Manlig homosexualitet har blivit accepterad på film i dag, och jag hoppas att Lawrence Anyways och Pojktanten blir föregångare när det gäller transpersoner. Kanske kan de göra att hen blir allmänt accepterat.
Men ännu är homosexuella kvinnor frånvarande från biodukarna. Fjolårets Kyss mig, som delvis bygger på producenten Josefine Tengblads egen historia, var ett steg i rätt riktning, men oftast behandlas ämnet som i Millennium-filmerna - manliga regissörer gör explicita sexscener. Det blir sällan särskilt bra, ungefär lika trovärdigt som heterosexuella män som klär ut sig till kvinnor. Det är dags för filmvärlden att släppa in flatorna och transpersonerna som vet vad de talar om.