Dags att slänga badbrallorna
KRÖNIKA. Åh, så härligt när en årstid står för dörren. Känner ni inte höstens blänkande klara luft och lövens clowneri?
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nej, jag känner inte heller så.
Men det är ändå ett märkligt faktum att vi har en tendens att knyta våra mest naiva förhoppningar till årstiderna. Både större planer som resor, "Det vore härligt att åka bort, men jag har så mycket nu, kanske i vinter", och mindre men kanske viktigare saker som styr vårt välbefinnande.
Vi vill gärna klichéerna, även om vi inte alltid vill kännas vid det. Kanske för att de stereotypa bilderna av årstiderna speglar de eviga frågorna, vad vet jag. Det går att hata ölreklamens svulstiga sommarbilder, det går att byta kanal, med den egna sommaren får gärna vara så mycket ölreklam att det gör ont. De flesta av oss är lite grann som det där obehagliga coverbandet som är clonat och som ofta dyker upp som tilltugg när festen har grumlat omdömet tillräckligt mycket. Vi vill vara något storslaget men landar så långt ifrån idén att vi knappt kan minnas hur den såg ut.
Man kanske inte tänker sig vintern som längdskidor på krispig snö, ljummen o´boy med ostmacka och snöänglar, men man kan tänka sig att tänka det. På samma sätt drömmer man kanske om svamplockning trots att både svamp och skog är lite äckligt, eller inbillar sig att man behöver åka till New York för att gå i en park och notera, verkligen notera, höstens svala röda. Kanske, ganska sannolikt till och med, köper man på sig några gamla Dylan-skivor och tänker att de ska bli ett passande soundtrack till de kommande månaderna. Det fungerade inte förra hösten, men kanske i år. Det mesta handlar egentligen om hur man förpackar sin konsumtion.
Jag åkte slalomskidor i påskas, för första gången på tio år. Backarna var jordigare än jag mindes, och själv var jag väldigt mycket räddare. Men det kändes bra. Man bör åka skidor på vintern, även om det är vår. Varje fullföljd ansats är att spotta oddsen i ansiktet, och eftersom man oftast bara tänker och inte gör blir omväxlingen förnöjsam.
För om någonting kännetecknar årstidsväxlingar mer än planering inför det kommande så är det konstaterandet av de gamla planernas fiasko. Höstdepression är egentligen en postsommaråkomma, framkallad av en okänslig summering av alla misslyckade planer. Det är rätt tradigt. Inte en enda jävla soldag, jag ville ju fiska, svartklubba mig fram genom natten, måla fönsterkarmar, lukta på morgonen, läsa metervis eller vad man nu har tänkt sig. Det mesta går givetvis om intet. Har man lite extra otur stirrar ett par oanvända badbyxor besviket på en varje gång man öppnar garderoben under hela vintern.
Släng dem och köp nya nästa år.
"Vi vill vara något storslaget men landar så långt ifrån idén att vi knappt kan minnas hur den såg ut."