I veckan öppnade det tidigare brandhärjade biblioteket i Sävja i nya lokaler. Det är ingen obetydlig händelse. Ett bibliotek är en så mäktig symbol för värderingarna i en stad att varje filial som läggs ner – eller bränns ner, för den delen – skulle kunna ersättas av ”sextusen klistermärken som klistras upp på varenda ledig yta: VI VALDE ATT BLI DUMMARE OCH SLÖARE”. Det menar i alla fall den brittiska skribenten Caitlin Moran i en text om bibliotek i den nyutkomna samlingen Morantologi. Hon berättar om vilken stor betydelse biblioteket hade för henne under uppväxten i industristaden Wolverhampton.
Bibliotek är viktiga, och därför är det märkligt att det är så tyst om den lag som nu under oktober behandlas av riksdagen, nämligen den nya bibliotekslag som är tänkt att träda i kraft från årsskiftet.
Enligt regeringens beskrivning är det bibliotekens ”betydelse för det demokratiska samhällets utveckling och deras roll för kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning” som ligger till grund för lagförslaget. En av nyheterna med lagen ska vara att den föreslår ”en bestämmelse om avgiftsfri tillgång till elektronisk litteratur”.
Men i praktiken innebär detta inte mycket nytt under solen: nästan alla bibliotek tillhandahåller i dag avgiftsfria e-bokslån. Problemet är snarare avtalen med förlagen – senast i veckan rapporterade SR:s Kulturnytt om läkare som inte fick tillgång till en bok om nya operationsmetoder på grund av särskilda bestämmelser om e-böcker. Dessutom är det i dag också kostsamt för biblioteken att låna ut e-böcker (även om man inte ska glömma att också fysiska lån kostar). Men dessa problem löser inte den nya lagen. Den hindrar heller inte biblioteken från att fortsätta begränsa antalet e-bokslån per låntagare.
Vidare lovar den nya bibliotekslagen att varje kommun ska ha ett folkbibliotek. Det låter betryggande men är snarare oroande: i dag finns runt 1200 folkbibliotek, men bara 290 kommuner. Fritt fram att stänga 900 bibliotek alltså.
Det mest anmärkningsvärda med bibliotekslagen är dock hur den förbigår bibliotekarierna. De har blivit bortglömda. När kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth fick frågan av om varför i våras svarade hon: ”Det är en bra fråga. Jag vet faktiskt inte, kanske för att många tycker att bibliotekariens roll är självklar så den behöver inte ifrågasättas och att ingen kan tänka sig ett bibliotek utan utbildad personal.” (SR:s Kulturnytt 23/4).
Jo, det är lätt att ta bibliotekarier för självklara. De som lovprisar bibliotek – friden och ordningen, tillgången till alla dessa böcker, doften av papper – glömmer lätt bort att nämna de personer som ser till att böckerna hamnar där de står, i rätt ordning, och som hjälper böcker att hitta rätt läsare och vice versa. Det glömmer även Caitlin Moran.
Men att bibliotekarier glöms bort i självaste bibliotekslagen är ändå snäppet värre. För det är dessvärre inte alls självklart att bibliotek har utbildad personal, till exempel saknar hälften av Sveriges elever tillgång till bemannade skolbibliotek enligt en granskning av Kungliga biblioteket. På folkbiblioteken riskerar behov av till exempel it-kunnig personal att tränga ut utbildade bibliotekarier.
I en motion har Gunilla Carlsson och sex andra socialdemokrater föreslagit att bibliotekslagen ska förses med tillägget att ”Biblioteksväsendet ska ha tillräckligt många anställda med relevant kompetens.”
Det tillägget avslogs av alliansen – precis som alla andra förändringsförslag – när kulturutskottet behandlade propositionen i torsdags.
Om ett par veckor är det dags för debatt och omröstning i kammaren. Än finns tid att se bibliotekarierna. Den som på riktigt bryr sig om värdet av kunskapsförmedling bör erkänna deras betydelse.