Mellanösternkonflikten väcker det sämsta hos människor, inte bara i den region det handlar om utan även här hemma. Det är sorgligt och frapperande hur ytligt många betraktar denna långdragna och mycket komplicerade konflikt.
Om man sitter fast inuti Gaza och hör krevaderna dundra i natten, så är det inte så konstigt om man fylls av hat och attraheras av enkla, tydliga budskap.
Om man å andra sidan lever i Israel och hör larmet ljuda inför ännu en raket på väg, ämnad att döda så många civila som möjligt, så är det inte heller konstigt att somliga tröttnar och börjar ropa på "hårdare tag".
Vi som bor långt därifrån och varken har känslomässiga bindningar eller släktband till Palestina eller Israel, borde dock kunna besinna oss mer än vi gör.
På Aftonbladets kultursida, och åtskilliga andra ställen, har det bland annat hetat att "Israel mördar och svälter barn i Gaza".
Brottsrubriceringen mord kräver som bekant både uppsåt och planering. Man får ha tämligen stora skygglappar på sig om man drar slutsatsen att Israels attacker på Gaza uppsåtligen syftar till att mörda barn.
Samtidigt finns det gott om debattörer på andra sidan som allt för lätt sätter likhetstecken mellan hela Gazas befolkning och de organisationer som skickar raketer och avrättar folk på gatan.
Hur skräckinjagande känslokall är man till exempel inte om man hörsammar Gilad Sharons uppmaning i en krönika nyligen där han drog paralleller till Hiroshima och krävde att Gaza måste "jämnas med marken" för att konflikten ska få ett slut?
Ingen internationell konflikt är så väl belyst i svenska medier som Mellanösternkonflikten. Samtidigt passar den ovanligt dåligt in i den gängse mediedramaturgin.
Visst kan man beskriva den som en frihetsstrid mellan en förtryckt David och en till tänderna upprustad Goliat, men man kan lika gärna välja att vinkla den som demokratins stora kamp mot fanatisk terrorism.
Båda bilderna är sanna, men knappast kompletta.
Vi som personligen har privilegiet att slippa vara indragna i denna till synes hopplösa konflikt har ett ansvar att resonera allsidigt och nyktert kring den.
För om inte ens vi klarar av att undvika uppskruvad retorik, hatbudskap eller svartvitt tänkande, hur ska vi då kunna kräva av de drabbade att de ska börja handla konstruktivt i stället för destruktivt?