I början av 1980-talet var jag med på en konferens i regi av Nordiska Forskningsrådet, på flotta Restaurang Fiskartorpet utanför Helsingfors. Ämnet var evaluering av vetenskap. Två herrar från University of Sussex i Brighton laborerade med termer som bibliometri och citationsindex inför tämligen förstummade åhörare. Jag rapporterade med ironi i stämman till min hemmaredaktion, Vetandets värld, om framtidens nya modedisciplin: forskningsutvärdering.
Trettio år senare är detta inget att ironisera över utan grå akademisk vardag. Universitet och andra lärda verk utvärderar sig själva i en ständigt fortgående och sig självförstärkande spiralrörelse. Den ingår i en social makroaktivitet där minsta lilla bostadsrättsförening måste certifieras för att få ansvarsfrihet på stämman. Naturligtvis, höll jag på att säga, finns det också forskning om fenomenet som har kallats för utvärderingssamhället, ”the audit society”, och ibland setts som en hotfull organism, ett utvärderingsmonstrum, som i en boktitel av företagsekonomen Lena Lindgren.
Det sagda pekar på en tilltagande praxis där de institutionella aktörerna själva måste se till att bli godkända, inför sina uppdragsgivare och en bredare allmänhet, för att kunna fortsätta sin verksamhet i någorlunda upptrampade banor. Alltmer resurser i form av budgetmedel och mantimmar läggs på kvalitetskontroll, ”benchmarking”; själva den misstänkliggörande utgångspunkten tycks vara att verksamheten som sådan är dömd att fallera om den inte utsätts för extern revision, inte nödvändigtvis av det illvilliga slaget.
En kår av granskare och inspektörer har följaktligen sett dagens ljus och befinner sig i en fas av professionalisering. De har satt sina spår i en offentlig förvaltning som förväntas följa ungefärligen samma modeller för kostnader och avkastning som ett normalt industriföretag snarare än hålla sig till lagens anda och bokstav. Därför finns numera inspektioner av allehanda slag, det vill säga statliga myndigheter som har till primär eller enda uppgift att se till att andra statliga myndigheter gör det lagstiftaren har bestämt att de ska göra.
Dessa experter är ofta akademiskt utbildade och akademiska lärosäten undgår inte att få granskarblicken på sig. Under senaste decennierna har en rad utomstående betygssättningar, eller rankningar, presenterats för att gradera ledande universitet i världen inbördes. (I vissa fall förekommer även nationella topplistor, som u-rank i Sverige.) De omfattar något hundratal, som mest 500 av världens uppskattningsvis 17 000 universitet och högskolor. Ibland är det hyggligt ansedda pressorgan, som Der Spiegel och Times Higher Education, som står för kalaset. För det mesta finns kommersiella drivkrafter med i bilden. Det tävlas om publikgunst (från föräldrar och studenter), om investeringsvilja (forskningsinriktad företagsamhet), om benägenheten att ta på sig välgörenhetsbyxorna (från alumni).
Nu är det inte konstigt att även utvärderingar och rankningar blir föremål för utvärderingar och rankningar. Veckan före midsommarveckan presenterades i Bryssel ett kvalificerat debattinlägg av de europeiska universitetsledningarnas speciella lobbyorgan, European University Association. Rapporten, ”Global University Ranknings and Their Impact”, pekar ut ett antal oarter som förekommer: att publicering av forskningsresultat generellt tillmäts större betydelse än undervisningens kvalitet och studenternas bildningsnivå; att publicering nästan uteslutande tar fasta på uppsatser i engelskspråkiga facktidskrifter vilket gynnar den anglosaxiska forskarvärlden generellt och missgynnar monografiskrivande discipliner, främst inom samhällsvetenskap och humaniora, till stark förmån för biologiska och medicinska vetenskaper; att rankningarna inte är sinsemellan jämförbara; att en del bygger på subjektiva indikatorer som enkätsundersökningar av aktörer på fältet (”peer-reviews”); att självciteringar har tillgodoräknats vid poängberäkningar; att ett universitet rycker upp i tabellen om det lyckas köpa över en Nobelpristagare.
En allvarlig invändning är att få vet vad uppgivna mått mäter: Om ett universitet har en hög lärartäthet per student, betyder de att studenterna blir särskilt väl omhändertagna där eller att undervisningen sköts ineffektivt?
Rapportförfattare och närvarande sektorsföreträdare enades om att rankningar ställer till skada mer än de gör nytta. De ger en förvirrande bild snarare än ett helhetsintryck. Ändå är de här för att stanna. Tabellhysteri finns på livets alla områden, och universiteten kan inte undandra sig vare sig pinsam eller hedrande uppmärksamhet. De allra flesta får ingen uppmärksamhet (man skulle behöva ett gigantiskt globalt ämbetsverk för att fånga in alla 17 000, till antalet hela tiden växande lärosätena) och tvingas alltså lira i gärdsgårdsserien. Hur stark självkänsla och framåtanda ger sådana besked? De kan snarare ge beslutsfattare motiv för nedläggningar och sammanslagningar, trodde förstigpåarna i Bryssel. De kan få dem där nere att helt enkelt ge upp, trodde organisationsforskaren Guje Sevón som jag en gång intervjuade för Dagens Forskning. En svaghet med att räkna citeringar som uttryck för forskningsframkant är att äldre publiceringar allmänt sett får fler träffar än aktuella.
Fyra svenska universitet (KTH, KI, Lund, Uppsala) brukar återfinnas bland de 200 högst rankade. Per capita ger detta Sverige, samman med Danmark, Schweiz, Finland, ett klart bättre totalresultat än stora forskningsnationer som USA, England, Tyskland, Frankrike. Svenska universitet kan således se på sig själva med viss internationell stolthet – och banna klåfingriga politiker som klagar på få svenska Nobelpristagare – samtidigt som deras self-promotion och ständiga varumärkesputsande gör dem sårbara för en sensationssugen omvärld. Inte ens svenska universitet är immuna mot forskningsfusk och bidragsmygel, kamaraderi och vänskapskorruption, plagiat och trivialiseringsiver som då och då plågar forskarvärlden. De har, som jag ser det, allt att vinna på att bli kommenterade och korrigerade och de kan själva gå bräschen för förbättrade bedömningsgrunder.
Författaren har arbetat i 30 år med vetenskaps- och forskningsjournalistik och utsågs i våras till hedersdoktor vid Göteborgs universitet.