Dags att odla julskägget
KRÖNIKA. December. Det doftar glögg, saffran och ljuv konsumtionshysteri. Sebastian Johans börjar genast tänka på mustascher. Det är en liten jultradition, helt enkelt.
Sebastian Johans skriver krönikor i Fredag varannan vecka.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har en liten jultradition - jag tänker på mustascher. Det beror på en naturlig analogi. Julen är den stora familjehögtiden och dessutom den period på året som mest lyfter fram en ymnig skäggväxt som ett önskvärt ideal.
Den skäggigaste i min familj är min döda morfar. Jag minns honom knappt, men enligt utsago behövde han raka sig flera gånger om dagen. Det händer att jag står framför spegeln, stryker mig på överläppen och tänker att det kanske var lika bra att min morfar slapp uppleva sitt äldsta barnbarns skoningslöst usla mustasch.
Det är inte så tragiskt som det låter. Under 90-talet, när mustaschen rent biologiskt skulle ha dykt upp var det skönt att vara utan, hela decenniets skäggkultur påverkades ganska illa av Henrik Schyfferts mediala dominans (det är förmodligen det han skojar om i sin nya föreställning om 90-talet), och när jag flyttade till Uppsala blev mustaschen synonym med alla studentlajvare som går omkring och önskar att det var 1800-tal, vilket är en smula otäckt. Och nu när jag är skrämmande nära trettio börjar jag känna mig tillfreds med faktumet att hårsäckarna i mitt ansikte är alldeles för underpresterande för att tillåtas att växa fritt. Det är mest synd för att det är så fantastiskt tråkigt att raka sig.
Det är inte det att det inte växer, det gör det, men mitt ansiktshår antar aldrig riktigt formen av skägg eller mustasch. Istället ser det ut som om näshåret klättrar nedåt, eller som väldigt malplacerat könshår. Och det mest utmärkande är att en stor fläck under näsan är helt kal, som frånvaron av en Hitlermustasch.
Många av 1900-talets onda imperiebyggare, främst Hitler och Stalin, bar mustasch, så en möjlighet vore att se min avsaknad av snorbroms som ett demokratiskt statement. Det tänkte jag i alla fall tills en bekant från Irak lite tveksamt konstaterade att min Nils Poppe-pastisch kunde kvala in som en, låt vara generande tunnsådd, Bath-mustasch, Saddam Huseins partimärke.
Senast jag lät bli att raka mig en längre period befann jag mig i Indien, där åtminstone 95 % av alla män bär mustasch, och man kunde tänka att klimatet är gynnsamt för ett projekt av hårodling. Det var det inte. Indierna betraktade min skäggväxt med en intressant blandning av medlidande och hån, och efter några veckor steg en vänlig själ fram ur en folksamling, klappade mig på axeln och sa "maybe you should shave."
Jag medger att det handlar om ett pseudoproblem, särskilt som jag inte ens skulle vilja ha en mustasch. Det är bara det att jag skulle föredra att frånvaron var självvald. Och det finns ju aldrig garantier från att en dag vakna upp med en plötslig önskan om att likna Tom Selleck eller Frank Zappa.
Lyckligtvis finns det en utväg, så länge jag slipper bevisa det kan jag alltid klamra mig fast vid tanken på en rejäl skepparkrans.