Dagarna efter Diana död

KRÖNIKA. Jag såg filmen The Queen som hade premiär i helgen. Helen Mirren har fått mycket beröm för att hon lyckats blåsa liv i ett monument, drottning Elizabeth.

Foto:

Kultur och Nöje2007-02-06 11:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men filmen är främst en studie av maktspelet bakom kulisserna mellan nye premiärministern Tony Blair och kungafamiljen dagarna efter prinsessan Dianas död.
Blair räddar det brittiska kunga­huset i dess värsta kris i modern tid. Han vinner i popularitet men något tack från drottningen får han inte i filmen.
Prinsessan Diana dog i en bilkrasch i Paris jagad av fotografer och med en berusad chaufför vid ratten. Samma dag, 31 augusti 1997, råkade jag komma till London och stannade där i två veckor.

Filmen rymmer många bilder av ­sörjande människor och ger verk­ligen en sann bild av den landssorg som svepte över Storbritannien.
I livet må prinsessan Diana ha varit omstridd. När hon dog förvandlades hon till ett helgon och en martyr, bortstött av det brittiska kunga­huset.
Jag bodde alldeles intill Kensington Gardens och promenerade redan första dagen till Dianas bostad ­Kensington Palace. Stora skaror strömmade dit med blommor i händerna. Blomsterbergen växte utanför de stora gjutjärnsgrindarna de kommande dagarna.
Doften var stark av rosor och inte minst liljor. Barn satte upp leksaker och personligt skrivna kort fanns över allt. Personer som ald­rig sett Diana, än mindre träffat henne stod och grät öppet.
Tony Blair, som den smarte politiker han är, gav från första stund uttryck för de folkliga stämningar­na, medan kungahuset hukade i sin skotska borg.

Den folkliga vreden mot att kungahuset inte uttryckte sin sorg kokade för högtryck och tidningar­na piskade på. Nyss hade medierna jagat Diana, nu vittrade man ett större villebråd.
Folkmassorna skockades utanför Buckingham Palace. Jag minns att jag tänkte när jag vandrade dit "att det här är inte S:t Petersburg eller ­Paris, det är London 1997".
Men en revoltstämning hängde i luften.
Lördagen den 6 september stod vi i en proppfull Hyde Park och följde begravningen i Westmins­ter Abbey på storbildsskärm. Dianas bror höll sitt berömda tal om att det var en ödets ironi att Diana som fått sitt namn av jaktens gu­dinna, var den mest jagade kvinnan i världen.
I Stephen Frears film The Queen blir jakten på en ståtlig hjort en ­symbol för Dianas tragiska öde.