Dag Vag har energin kvar

De som stod längst fram och före spelningen hann kasta ett öga på låtlistan på scengolvet kunde snabbt konstatera att Dag Vag struntade i den. Varför bry sig om den när man kan hitta på en ny med ännu fler låtar? Spelningen inleddes med Bland gamla och unga, ett samarbete mellan Stig Vig och Wille Crafoord från nya skivan, och under kvällens gång spelades inte mindre än åtta nya låtar. Allra bäst var den starkt personliga Jag vaknade upp och den finstämda balladen Tiden jagar oss alla, där Stig Vigs sång endast ackompanjerades av smakfulla gitarrslingor av Beno Zeno och Zilverzurfarn. De nya låtarna smälte bra ihop med de gamla favoriterna, och visade att Dag Vag hade högre ambitioner än att bara ge publiken en ren nostalgiafton. Något som är påtagligt är den musikaliska kemi som finns mellan de fyra medlemmarna. Det märks att de har spelat tillsammans i många år och därför förmår ge rätt känsla och tyngd åt såväl allvarliga som mer humoristiska låtar. Stämningen blev högre och högre ju längre spelningen pågick. Vid ett tillfälle uttryckte Bajensupportern Stig Vig förhoppningen att publiken skulle lugna sig, så att det hela inte skulle urarta i kravaller och gruppen likt fotbollslaget Hammarby bli av med tre poäng och få dryga böter. Efter att ha avslutat med den drygt kvartssekelgamla singeln Hellre en raket visste inte jublet några gränser. Gruppen blev inropade inte mindre än tre gånger och bjöd på ytterligare ett halvdussin låtar. Den triumfartade finalen blev Snorbloos, översättningen av Bob Dylans Tombstone blues från Dag Vags debutalbum. Snart trettio år efter starten är Dag Vag fortfarande både tidlösa och samtida, och har en energi som få nyare band kan mäta sig med.