Dadafon slår knockout

När stagnation hotar popscenen kommer nytt musikaliskt hopp från våra norska grannar. Det har hänt åtskilliga gånger under senare år, med grupper som Kings of Convenience och Madrugada, för att nämna några favoriter. Och nu är det dags för Dadafon, en synnerligen begåvad och originell konstellation från Trondheim, vars andra album Harbour slår knockout.Konturskarp sångI frontlinjen finns sångerskan och låtskriverskan Kristin Ambjornsen, vars sensuella stämma är lika konturskarp vare sig hon sjunger bluesigt expressivt som en norsk Janis Joplin i ett spår som Insufficiency, eller gestaltar återhållen och spröd singer/songwriter-pop i nakna arrangemang, t ex med cello och ödslig slidegitarr i Today. Dadafons musik innefattar en rad olika stildrag av pop, soul och jazz, norsk folklore men också afrikansk musik. Musiken böljar i vågor mellan det hudlöst lågmälda och drömska och det dansant uppdrivna, stundtals som besvärjande rit, med Ambjornsens guldkantade, vokala lyster som sammanbindande kitt.Originell sättningMen musiken hålls också samman av arrangemangen och den originella sättningen, med akustisk känsla i den ovanliga kombinationen av trummor, bas och delvis akustiska gitarrer med cello. Gitarristen Jostein Ansnes melodiska, sparsamt snittade fraser kan kännas ungefär som att höra Ry Cooder i fjällmiljö, med doft av såväl countrypop som norsk folkton.Tillika sätter gruppen en ära i att lägga omsorgsfullt utmejslade sångstämmor bakom Ambjornsens röst, t ex i det fanfariska, folkrockiga öppningsspåret My brothers comeback.Det räcker med att höra det spåret, på rejält tilltagen ljudvolym, för att vara ohjälpligt fast i Dadafons kaleidoskopiska, både märkliga och mäktiga norskpop.