Det händer att Arne Wiig kallas Sveriges Robert Langdon, efter den symbolsökande manlige hjälten i Dan Browns "Da Vincikoden". Och bortser man från alla brownska fantasterier och håller sig till förmågan att kunna "läsa" äldre konst, ligger det något i det.
– Människor ser på konst från medeltiden, renässansen, barocken. Gammal konst. Frågan är hur många som verkligen kan läsa i bilderna, säger han.
Han är doktor i religionshistoria sedan han 1999 disputerade på en avhandling om visuell metaforik.
– Alltså hur man i bilder vill berätta om sin kultur, säger han.
Vi möts vid Uppsala universitets konstsamling på Konstmuseet i Uppsala slott och han för mig genast till en målning av en elegant klädd yngling, som står bredvid ett staffli och har en dödskalle mellan sina fötter. En så kallad vanitasbild från 1600-talet målad av Jan Miense Molenaer: en målning om livets korta varaktighet och begränsning.
Arne Wiig berättar att rosorna/rosetterna som pryder ynglingens skor, knän och midja, symboliserar att han är i blomman av sin ungdom. På staffliet syns en målning av två personer, filosofer, som gråter respektive skrattar åt livets villkor. Musikinstrument är utplacerade både till höger och vänster om ynglingen, symboler för livets glädje, fast ingen spelar på dem just nu.
I högerhanden (den starka handen) håller mannen en kalk som han häller pengar ur, kanske en varning för slösaktighet. Snett bakom honom finns en dörröppning, porten till evigheten. Där står ett skelett, döden. Långt där innanför skymtar ljuset.
Hur är det med dödskallen vid ynglingens fötter?
– Den optimala symbolen för döden. Kan också symbolisera den första människan som dog, Adam. Och dödskallen fanns vid korsets fot.
Arne Wiig har talat in en audioguide för Konstmuseets räkning, som besökare vid Uppsala universitets konstsamling i Konstmuseet kan låna. Med hörlurar går man till olika konstverk och får Arne Wiigs berättelse om symbolerna i verken. Alltså en "läshjälp".
Konstnären Moa Lönn arbetar som vakt och konstpedagog vid museet. Hon har just testat audioguiden.
– Det blir en personligt guidad tur. Fantastiskt med symbolerna, att det är så många betydelselager i målningarna, säger hon.
Vi går vidare till en målning av Brueghel, ett bondbröllop. Vid en första anblick ser man en fest. Människor äter och dricker, några dansar, några hånglar och någon har slocknat vid ett bord. Mustigt och lustigt. Eller?
– Målningens rektangulära form syftar på jordelivet, det kvadratiska bordet på det perfekta livet och den runda tallriken på bordet visar på evigheten. Du ser bruden vid ena sidan av bordet. Men brudgummens trebenta - treenigheten! - stol mittemot henne står tom. Brudgummen Jesus är inte där.
Vi noterar tolv mynt - lärjungarna – på tallriken och de missnöjda minerna hos människor omkring.
- En brudgåva som värden på bröllopet tycker är för liten, tolkar Arne Wiig, som dessutom påpekar att kvinnorna som blir kyssta eller förförda snarast verkar bli det med våld av män med stora blygdkapslar och vällevnadsmagar.
Plötsligt har den burleskt roliga målningen fått en helt annan ton och blivit en kritisk kommentar med en obehaglig stämning.
Vi avslutar med en 1600-talsmålning föreställande Wilhelm III av Oranien. Han sitter, elegant och säker, på en vit hingst som stegrar sig.
- Ser du svärdet som skymtar bakom hästens huvud; det är som hornet på en enhörning. Symbolen för renhet. Hingsten gör en levad, är beredd att sparka i strid. Du anar människomyllret i bakgrunden. Men hästen är också en solsymbol och betyder att Wilhelm går upp som en sol över sitt folk och skänker ljus. Han är dessutom en för tiden modern kille som visar det med att ha effektiva vapen, som ett hölster med en pistol. Ungefär som han i dag skulle ha haft en IPad.
Allt det här som Arne Wiig berättar och mer därtill, kunde människor från den tidens bildade samhällsskikt utan problem läsa in i bilderna. När vi i dag betraktar konsten och bara ser det ytliga berättandet, har vi förlorat en dimension och en kunskap om vår egen kultur.
- Vi möter konst och människor med våra egna generella förutfattade meningar och gör vår tolkning utifrån dem. Ofta lägger vi just nutidens förutfattade meningar som ett raster över gammal konst. Bara en sån sak som att man förr ville bevara kontinuiteten, medan vi ständigt söker förändring med nytt mode, ny inredning. Betraktar vi den gamla konsten helt och hållet med nutida ögon, har vi inte riktigt förstått den. Vill man förstå en kultur, en tradition, en främmande människa, måste man lära sig detaljerna och nyanserna, säger Arne Wiig.
- Och är det utifrån vårt egna snäva erfarenhetsperspektiv vi möter människor från andra kulturer, säger Arne Wiig, misslyckas vi kanske med just det. Att möta varandra.