En del berättelser får mig att känna att allt meningsfullt har skett på en annan plats, i en annan tid. Ja, att allt av verklig betydelse utspelade sig i dåtiden, och att vi till varje pris måste hålla fast vid den.
De senaste veckorna har jag läst två sådana berättelser: Philippe Grimberts Hemligheten (som kom på svenska i januari, i översättning av Lena Fries-Gedin) och Philippe Claudels Monsieur Linh och den lilla flickan (som utkommer på svenska på måndag, i översättning av Lisa Lindberg).
Jag kan inte låta bli att se de två romanerna som besläktade. Inte bara för att författarna båda heter Philippe och är fransmän och deras böcker är lika små till formatet och lika korta (under 200 sidor) och utgivna på samma förlag, Norstedts. Båda romanerna skildrar också säreget gripande människoöden och de lämnar inte läsaren någon ro förrän man har läst klart. Och knappt då heller.
Visserligen är det två mycket olika historier. Philippe Grimberts roman, som blev en succé när den kom på franska 2004, har en självbiografisk grund. Perspektivet är en pojkes. Han växer upp i efterkrigstidens Paris, och kommer en mörk familjehemlighet på spåren.
Claudel – som gjort sig ett namn både som filmregissör och som författare till bland annat Brodecks rapport – berättar i stället historien om en gammal man som kommer från ett land långt bortifrån. Han flyr en sönderbombad by i Sydostasien och anländer till en främmande stad, där han försöker ta hand om den lilla flicka han har med sig.
I båda berättelserna finns den otäcka kombinationen grymt krig och oskyldiga barn. I båda är det länge osäkert vad som är verkligt och vad som är påhitt, läsaren får anledning att tvivla: har barnet och den gamle mannen som utgör berättelsernas respektive huvudpersoner verkligen gjort en riktig tolkning av sakernas tillstånd? Kan man lita på deras historier?
Båda är ensamma, utelämnade, men har en förtrogen.
Och böckerna frammanar båda känslor av vemod och sorg, och riktar intresset mot minnen och det förflutna. Jag tror att det som gör tillbakablickandet så centralt är att det är det som i båda fallen är grunden för förtrolighet och gemenskap. Tillsammans delar man berättelser om sådant som varit – snarare än om nuet och framtiden.
Vår tid påstås emellanåt vara historielös, men det är ingen tvekan om att det förflutna spelar en central roll i de berättelser vi delar. Ja, kanske en mer central roll än tidigare?
Sådant är svårt att svara på, men internetjätten Google erbjuder sedan en tid en tjänst där man faktiskt kan söka efter ords förekomst i världslitteraturen, och få sig serverad grafer som visar på hur vanliga vissa begrepp är genom tiderna.
Sammanlagt har Google scannat in över 15 miljoner titlar, från 1500-talet in på 2000-talet. Denna digitala skatt rymmer alltså många miljarder ord som nu är sökbara, och även om man ska akta sig för att dra alltför långtgående växlar på enstaka sökningar är tjänsten samtidigt, som Svenska Akademiens Peter Englund har påpekat på sin blogg: ”fullkomligt oemotståndlig, om man alls är intresserad av det mänskliga medvetandets historia”.
Efter att ha läst Philipparnas romaner kan jag därför inte låta bli att göra några sökningar i den av Google samlade litteraturen på engelska: är det så att minnen (memory) och det förflutna (the past) blir allt vanligare begrepp i litteraturen? Och ja, under de senaste två hundra åren verkar det onekligen vara så: graferna stiger sakta.
Men det visar sig att även framtiden (the future) är på uppåtgående. Jag vet inte om det ska tolkas som något hoppingivande. Faktum är att Philippe Claudels senaste roman, L’Enquête, som kom på franska i höstas, är en dystopisk framtidsskildring. Med avstamp i det samtida fenomenet med företagsrelaterade självmord målar han upp en ogästvänlig, anonymiserad och absurd värld.
Kanske är det så att vi i dag älskar att förfasas över och ändå längta till det förflutna och framtiden till lika del – och att det är förhållandet till nuet som vållar störst problem. För medan nuet (the present) verkar ha varit långt vanligare än både det förflutna och framtiden i litteraturen i mitten av 1800-talet, så har det sedan bara gått utför för begreppet. Mot slutet av 1900-talet blev nuet rentav omsprunget av det förflutna.
Faktum är att även ordet nu (now) tycks vara på dekis i litteraturen. En tankeställare för dem som upplever att vi lever i en tid fixerad vid sig själv.
+
Googles verktyg för att söka efter ord i litteraturen är bara en av många intressanta tjänster som erbjuds på http://www.googlelabs.com/ – ta även chansen att upptäcka konst på museer världen över, och zooma in konstverken på ett sätt som man inte kan göra på museum. För den som är intresserad av tendenser finns även Google Trends, där man kan följa heta sökord och ämnen på nätet.
–
”Hämtstress” har de senaste veckorna seglat upp i vokabulären rörande ”livspusslet”. Det handlar om hur föräldrar känner sig stressade av andra föräldrar och av förskolorna att hämta tidigt. Det är märkligt hur sällan man nämner barnens behov i diskussionen. Ja, tänk om det kan vara olika från barn till barn vad de orkar med?