Cruz glänser i Almodóvars svartsjukedrama

Det finns några få regissörer vilkas filmer jag alltid ser fram emot med höga förväntningar. Haneke är en. Woody Allen en annan. Almodóvar en tredje. Denne har själv satt sig i den positionen. Med en redan imponerande karriär bakom sig där lägstanivån har varit mycket hög kommer nu spanjorens Brustna omfamningar.
Almodóvar har sina favoritteman. Hans filmer exploderar av okonventionell sexualitet och därtill hörande svartsjuka, svek, begär, lust, lögn, hämnd, hat, erotik och sadism. Inte heller kan han göra sig kvitt fadersupproret, kanske tydligast skildrat i Dålig uppfostran. I Brustna omfamningar finns dessa motiv i stora doser. Och historien inleds mycket Almodóvarskt. En blind regissör (Homar) förför en ung kvinna som han träffat på gatan, och inom tre minuter har han fått henne att sära på benen i hans soffa. Successivt uppenbaras dock en mycket snårig skildring av filmmakarens tidigare liv. Berättelsen utspelas på olika tidsplan och handlar om hur regissören faller pladask för en skådespelerska (Cruz) som visar sig vara gift med en rik bankägare. Bordet är därmed dukat för ett riktigt uppskruvat svartsjukedrama.

Vi börjar med det positiva. Detaljerna är fläckfria. Som vanligt är miljöerna ljuvliga och regissören målar kulisser och rekvisita i sina skrikiga favoritnyanser. Det är mycket rött, gult, orange och färger som får i gång känslorna. Cruz glänser och man inser åter att det är Almodóvar som har gjort henne till den enastående skådespelerska hon är i dag. Filmnördar lär också glädjas över alla referenser till Fellini, Hitchcock och Bergman i bildspråket, liksom den ständiga närvaron av film noir som spanjoren tycks ha blivit besatt av på senare tid.
Till det negativa hör att Almodóvar är en bit ifrån sitt 80- och 90-talsalster och sin i särklass bästa film, Tala med henne. Handlingen i Brustna omfamningar är för tilltrasslad samtidigt som utförandet är övertydligt, ibsenskt utstuderat och ibland farligt nära melodramatiska spanska såpoperor. Metagreppet med spelet i spelet och den krystade pseudolitterära leken med verklighet och fiktion känns dessvärre en aning påklistrade. Jag saknar också regissörens excentriska humor och tokhysteriska kvinnor.
För oss inbitna Almodóvar-fans är hans senaste skapelse en trevlig upplevelse och man vill gärna stanna kvar i regissörens tabufria, tragikomiska och känslostormiga värld. Men i ärlighetens namn är Brustna omfamningar en mellanfilm, om än en klart sevärd sådan.

Cruz glänser i Almodóvars svartsjukedrama

I ärlighetens namn är Brustna omfamningar en mellanfilm, om än en klart sevärd sådan, skriver Hanif Sabzevari.